Spännande digitalrapporter i maj; Svenska tidskriftsbranschen i startgroparna och miljonpublik i USA

Just nu när vi alla i media jobbar hårt varje dag för att hålla näsan ovanför vattenytan och ägnar oss åt statliga stödpaket, korttidspermitteringar, uppsägningar samtidigt som vi upprätthåller produktion av kvalitetsjournalistik på distans är det härligt att få chansen att höja blicken.

Två intressanta rapporter har gjort mig glad på sista tiden.

Den ena släpps i dag, en mycket spännande trendanalys som Lars Dahmén och Fredrik Agrén på konsultbyrån HiGear har gjort på Sveriges tidskrifters uppdrag om hur långt tidskriftsbranschen i Sverige har kommit när det gäller digitala läsarintäkter. Och härom veckan kom också Fipps Digital subscription snapshot.

Vi börjar i Sverige. Lars Dahmén, tidigare VD på Bonnier Magazines & Brands och medförfattaren Fredrik Agrén, med ett förflutet på IDG konstaterar att tidskriftsbranschen pratar om digitala läsarintäkter men inte har kommit särskilt långt. De flesta har inte börjat alls men ligger i startgroparna medan ett fåtal säger helt nej till denna intäktsväg.

Författarna konstaterar vidare att tidskrifter som riktar sig till människor i sin yrkesroll B2B har en bättre sits eftersom betalningsviljan är större här än bland konsumenter. Priset för en digital prenumeration ligger i snitt på 49 kronor för konsumenttitlar och 199 för B2B i månaden bland de 395 tidningar som ingår i underlaget.

Dahmén och Agrén ser många hinder på vägen; tekniska, organisatoriska och svårigheten att nå så pass stora räckvidder att intäkterna kan bära de redaktionella kostnaderna. Magasinen ligger också efter när det gäller data. Därför spår rapportförfattarna att konsolideringen av branschen kommer att fortsätta.

Intressant är att bara 79 procent av de 395 aktörerna som rapporten går igenom erbjuder ett rent digitalt abonnemang. Förlag att snegla på är enligt rapporten Bonnier Publications (Illustrerad vetenskap mfl), IDG (Computer Sweden, PC för alla mm), Everysport media group (Svenska fans, fotboll direkt mm) och Bonnier Business media (Dagens Medicin, Dagens Samhälle mm)

I engelskspråkiga områden blir siffrorna helt annat än de svenska. I Digital subscription snapshot konstateras att Wall Street journal har 3,5 miljoner digitala prenumeranter, New York Times har 4,4 miljoner (ökade bara förra året med 719 000) och The Guardian 655 000 medlemmar. För Guardian är 56 procent av intäkterna nu digitala. Tidningen som hittills bett om frivilliga donationer har nu lanserat ett prenumerationspaket för 14,68 dollar i månaden med en ny app som en del av erbjudandet.

Men även mindre aktörer lyckas bra. Till exempel Turtoise som jag har skrivit om tidigare. Den brittiska sajten som satsar på slow journalism har på ett år nått 20 000 betalande prenumeranter och har utvecklat sin läsardialog i ThinkIns som de berättar om här.

Lars Dahmén och Fredrik Agrén konstaterar:

”Det finns en mognad i förståelsen av hur viktigt det här området är, de flesta vill satsa och är medvetna om vad som krävs. Bevisligen finns betalningsviljan – om rätt erbjudande görs på rätt sätt mot rätt målgrupp.”

Jag kan bara instämma. Det är hoppfullt att se hur dagstidningarna lyckas öka sina digitala prenumerationen och banar väg för mindre aktörer att haka på när konsumentbeteendet är etablerat. Den coronakris som just nu tvingar allt fler till ett mer digitalt beteende kan skynda på ytterligare. Men givetvis oroar den ekonomiska utvecklingen. Vem tecknar upp sig för en ny digital prenumerationstjänst när man precis har blivit arbetslös?

Trots ovisshet är det fint att veta att vi är många som jobbar med samma sak vilket gör att vi får allt fler exempel att lära av när det gäller möjligheten att göra betald kvalitetsjournalistik digitalt.

Dags att ta betalt av podcast-lyssnarna? Exemplet Slate visar vägen.

Många mediehus satsar på poddar och hittills har pengarna framför allt kommit från sponsorer. Vissa startar visserligen poddar för att nå en ny publik som på sikt kan konverteras till prenumeranter, men att ta betalt från konsumenterna för själva podden är hittills ovanligt. Ett skäl är att prenumerationsmodeller fungerar dåligt eller inte alls i de många appar där poddar konsumeras. Men kanske håller det på att vända.

Potentialen är gigantisk. Kanske är det därför som årets ”Innovation in media”– rapport från Fipp ägnar ett helt avsnitt åt möjligheten att tjäna pengar på poddar. I USA har andelen som lyssnar på poddar varje månad ökat från 26 till 32 procent på bara ett år enligt Edison Research study från 2019.

USA-baserade webbmagasinet Slate är ett av de mediehus som brukar nämnas när man pratar podcasts. Här kommer hälften av intäkterna från ljud tack vare ett systematiskt arbete sedan 2005. Inledningsvis kom pengarna enbart från annonser men sedan 2014 arbetar Slate med en prenumerationsmodell – Slate plus som ger tillgång till unikt material på webben, vissa podcasts och liveevenemang. Förra året betalade 50 000 personer 60 dollar per år för tjänsten. Enligt Slate har 70 procent av dem blivit medlemmar för att få tillgång till podcasts, skriver John Wilpers och Juan Senior i rapporten ”Innovation in media 2020-21”. Medlemmarna får även lyssna på podcasts utan annonser, får tillgång till backlist och kan lyssna före andra när nya avsnitt släpps.

Slate har valt att lägga sina betalpodcasts på egen plattform. Ett annat alternativ är att be om pengar via exempelvis Patreon där betalande kan få ett personaliserat rss-flöde. Ett tredje är Netflix-liknande modeller som Luminary där användare betalar 7,99 dollar för tillgång till en mängd annonsfria poddar. Stitcher gör samma sak och i Danmark är uppstickaren Podimo inne på samma modell. För 39 danska kronor i månaden får man tillgång till 100 utvalda podcasts.

Som vanlig förhåller jag mig lätt skeptisk till all you can eat-modeller för innehåll, ur branschens perspektiv (som konsument älskar jag det). Det vi hittills har sett i tjänster som Readly, Spotify, Storytel m fl är att pengen som går tillbaka till innehållsskaparen ofta är mycket liten och relationen till den kund som konsumerar ens innehåll är svag.

Jag tror i stället att det stora genombrottet för betalda poddar kommer med smarta högtalare – om Amazon, Google mfl väljer att utveckla enkla modeller för det. Om jag lätt kan koppla mina betalda medietjänster till smarta högtalare, så kommer marknaden explodera. Till dess tror jag på en kombinerad modell med visst ljudinnehåll bakom den egna betalväggen men annat poddinnehåll öppet och annonsfinasierat för att nå nya målgrupper.

Några fler spännande siffror från rapporten:

  • Globalt har nu 20 miljoner människor en enbart digital prenumeration på dagstidning eller magasin enligt Global Digital Subscription snapshot. En fördubbling sedan 2018.
  • 52 procent av de 200 tillfrågade mediecheferna i 29 länder i Reuters institutes Study of Journalism säger att prenumerationer och medlemskap var deras huvudfokus 2019, jämfört med 14 procent för annonsintäkt.

 

 

Allt fler medieföretag vill ha donationer i krisen – lär av några som redan har lyckats

Rapporterna om permittering och varsel kommer var och varannan dag nu i spåren av minskade intäkter hos medierna på grund av coronakrisen. Men många sneglar också på att ersätta förlorade intäkter från annons, lösnummer och event med donationer.

Jag tycker det är intressant att se hur utbrett det kan bli att medborgare stöttar journalistik på det sättet. För att få lite bättre koll på affärslogiken bakom donationsdrivna medier och hur intäktsslaget påverkar journalistiken tog jag kontakt med Jörgen Huitfeldt på Kvartal och Brit Stakston på Blankspot.

Blankspot grundades 2015 av bland andra Brit Stakston och Martin Schibbbye, som fortfarande är ägare. Många blev imponerade av hur de på kort tid lyckades crowdfunda en miljon kronor. Dessutom fick de en stor donation av finansmannen Sven Hagströmer. Nu är modellen att den som vill bli medlem betalar 599 kronor per år eller 70 kronor per månad.

Kvartal grundades 2017 och har som bas donationer från exempelvis Patrik Wahlén och Staffan Persson. Så här skrev Breakit vid grundandet.

Hos Kvartal finns inga särskilda priser utan privatpersoner kan donera valfritt belopp.  Den stora finansieringen kommer hittills från ett fåtal större donatorer, men Jörgen Huitfeldt hoppas att pengarna från de små donatorerna på sikt ska stå för majoriteten av intäkterna. Insamling sker av en insamlingsstiftelse som verkar skild från den journalistiska verksamheten.

Både Blankspot och Kvartal har sitt material helt öppet. Alla kan läsa eller lyssna, inte bara de som betalar.

– Vi är en för liten medieaktör för att ens vilja låsa in och lägga vårt innehåll bakom en betalvägg. Människor kan ibland ha riskerat sina liv i våra reportage och dessa berättelser förtjänar att nå ut brett. Vi vet också att våra läsare inte vill att det ska låsas in, de betalar inte för en betalvägg de betalar för att vi gör vår journalistik på vårt sätt. Och vi vill gärna att vårt arbete hittas olåst via Google, säger Brit Stakston.

Hon ser inga problem med den journalistiska friheten kopplad till att människor donera pengar. Blankspots medlemmar bidrar ofta med kunskap och kontakter i samband med reportagen men påverkar inte det färdiga resultatet. Inte heller Jörgen Huitfeldt, med förflutet på Sveriges Radio, ser något problematiskt i att finansieras av privatpersoner, i deras fall i huvudsak ett mindre antal personer som donerar mycket.

– Det är ingen skillnad mot SR. Insamlingsstiftelsen har sett till att vi har pengar för varje år så att vi kan göra det som vi tror är bra. De lägger sig inte i journalistiken, det har inte hänt. På SR var det mer luddigt, när det var stora nyhetslägen var kontrollrummet fullt av chefer. Just för att det finns ett misstänkliggörande kring gåvor och påverkan är vår styrelse är överförsiktig.

Jag undrar om Kvartal skulle kunna ta emot öronmärkta pengar för att belysa någon särskilt område och han svarar att ett brett område som naturvetenskap skulle kunna gå men inte något snävare. Hittills har det inte hänt att någon donator försökt ställa krav på särskild bevakning.

Både Brit Stakston och Jörgen Huitfeldt är inne på att den som blir medlem respektive donerar blir mer engagerad i produkten och det tycks också vara nyckeln för att få människor att öppna plånboken trots att materialet finns tillgängligt för alla. Både Kvartal och Blankspot satsar på olika sätt att skapa delaktighet, det kan vara exempelvis fysiska möten eller Facebookgrupper.

– Sedan skämmer vi gärna bort dem om vi kan ibland med specialpriser på böcker, seminarier, mässbiljetter eller exklusiva läsarmöten. Men mest av allt vill de se oss göra de reportage vi sagt att vi ska göra, berättar Brit Stakston.

Kvartal håller nu på att utarbeta ett nytt system för sina lite mindre donationer med tre olika nivåer. Detta är inte sjösatt men första nivån skulle kunna ge den tryckta årliga editionen, medan högre nivåer kan ge specialinbjudningar till event.

Det finns fallgropar när finansieringen av medierna förändras. Många har uttryckt oro över att swishjournalistik leder till en tesdrivande journalistik i stället för en oberoende granskande. Men det måste inte bli så. Här skriver Brit Stakston klokt om skillnaden mellan ensidig swishjournalistik och publikfinansierad seriös publicistik.

Troligen kommer allt fler aktörer gå donations-vägen. Senaste exemplet är Emanuel Karlsten som ber om donationer till sin coronabevakning på emanuelkarlsten.se via patreon.

Medlemstanken och att låta människor få insyn i den redaktionella processen kommer ofta som en del av modellen. I tider av misstro mot medier tror jag att det är mycket viktigt av sprida kunskap om hur journalistik blir till och att göra publiken delaktig. Även transparens kring var pengarna kommer ifrån bidrar till förtroendet för medierna, inte minst de som lever på donationer.

 

 

7 bra exempel på innovation mitt i krisen

Ja, det är tuffa tider. Annonser avbokas, event ställs in och framtiden är osäker. Men mitt i detta elände spirar också kreativiteten. Jag blir glad när jag ser hur olika medieföretag är innovativa för att möta krisen. Och ger denna tid skjuts åt digitala läsarintäkter.

Jag kände med mina gamla kolleger på Chef när de behövde ställa in Chefgalan. Jag vet hur viktigt evenemanget är, ekonomiskt och varumärkesmässigt. Men vännerna på Chef har de senaste veckorna inte bara ställt in utan också öppnat upp. Facebookgruppen ”Chefa i coronakris” har nu över 2000 medlemmar och arrangerar det digitala eventet ”Arbetsrätt i coronakrisen – vad gäller?”.

IDG var de blixtsnabba med att omvandla Webbdagarna till ett digitalt event, vilket gav applåder från många håll.

Pressbyrån har börjat med hemleveranser och onlinebeställningar. Kan bli viktigt nu när vi börjar få rapporter om hur krisen slår mot lösnummerförsäljningen.

Breakit startade en Slack för techföretag som behövde stöd och utlovade svar inom 24 timmar på frågor till en expertpanel. I samma veva öppnades coronabevakningen upp och premiumpriset halverades – något som säkert kan ge intäkter och lojala betalande kunder på sikt.

 

 

SVT gjorde om tablån med dagsändningar för att 70+arna skulle ha något att göra hemmavid. I formatet ”Sällskap med SVT1” sänds omtyckta repriser med en värd under dagtimmarna.

Mitti drog igång initiativet StöttaSthlm för att lyfta goda exempel på hur Stockholmare kan hjälpa varandra och det lokala näringslivet.

Danska Zetland skickade ut erbjudandet ”Få en månads Zetland för valfritt pris under coronatiden”. Medlemskapet som i vanliga fall kostar 99 kronor i månaden kan man nu få för allt från noll och uppåt. Förhoppningen är givetvis att människor ska vara extra benägna att donera extra nu.

Frågan om öppet och stängt debatteras, till exempel i förra veckans Medierna i P1.  DN öppnade upp sajten samtidigt som många lokala tidningar behöver konverteringarna som den extra trafiken nu kan ge. Aftonbladet gör satsningar digitalt för att möta intresset. The Local öppnade också upp coronabevakningen på sin sajt.

Det är en sak hur vi klarar den akuta krisen och något annat hur vi överlever på sikt. Lars Dahmén och Fredrik Agrén har på Sveriges Tidskrifters uppdrag undersökt digital läsarintäkter i branschen och kommit fram till att få tidskrifter har någon digital konsumentaffär att räkna med men att business-to-business-titlarna kommit längre än konsumentsidan. De intervjuades i Tidskriftspodden och uttryckte förhoppningen att den allmänhetens ökade digital kompetens och beteendeförändringar i samband med krisen skulle kunna hjälpa de tidningar som vill få betalt för digitalt innehåll. Detta så klart förutsatt att medierna förvaltar det väl och presenterar innehåll som är relevant. Jag hoppas att de har rätt!

Själv har jag tillsammans med bloggkollegan på Dagens Media Jonas Åström har jag startat en Slack för mediebranschens chefer och experter så vi kan hjälpas åt genom krisen.

Nu behöver vi medier hjälpa varandra – dela material och köp annonser!

Vi står inför en tuff tid. Medieföretagen drabbas precis som alla andra när viruset drar fram. Samtidigt har vi ett viktigt samhällsuppdrag att rapportera korrekta nyheter. Att journalister på dagstidningar och andra nyhetsmedier ska räknas in bland samhällsviktiga grupper om skolorna stänger, som TU kräver här, tycker jag är självklart.

Lika snabbt som Covid -19 sprids, lika snabbt sprids också desinformation. Redaktioner behöver klara det viktiga uppdraget att rapportera trovärdigt trots att vissa kolleger är ur tjänst på grund av sjukdom eller karantän.

Nu är det tid för oss att samarbeta. I veckan meddelande Hanna Stjärne, VD på SVT till alla oss i Utgivarnas styrelse att SVT gör allt filmat material från presskonferenser tillgängligt för alla andra redaktioner som representeras i organisationen, det vill säga alla dagstidningar som är med i TU, alla tidskrifter som är medlemmar i Sveriges Tidskrifter och så SR, UR samt TV4. Vi kan inte alla ha bevakning på alla presskonferenser och med denna hjälp kan vi fokusera reporterkraft för egen unik bevakning i stället för att springa i flock. Jag är helt säker på att detta bara är början på ett samarbete mellan tidningar och etermedier för att säkra trovärdig rapportering i hela landet.

Vi kan också stötta varandra ekonomiskt i de tuffa tider som vi alla kommer att gå igenom. Claes de Faire, chefredaktör på Mitti skrev i veckan om vikten av att köpa annonsering av andra medier. Jag har själv denna vecka bokat annonskampanjer hos ett par dagstidningar. Vi kan också upplåta utrymme som avbokade annonser i våra egna tidningar lämnar till barteröverenskommelser med andra tidningar och på så sätt hjälpa varandra med marknadsföringen nu när varje ny krona är extra välkommen.

Det största ekonomiska hotet mot den kommersiella pressen kommer just nu från annonstappet, där många vittnar om att annonsörer vill avboka (och här agerar mediehusen olika, stenhårt ”ingångna avtal gäller” eller mer flexibelt ”vi värnar om relationen till annonsören på lång sikt”). Vi har bara sett början och många bävar för effekterna av den lågkonjunktur som med all sannolikhet inleds nu.

Dessutom tappar medieföretagen sidointäkter från resor och event. För många tidningar och tidskrifter är dessa pengar helt avgörande för att dra runt verksamheten när krympande upplagor slår mot kärnaffären. Vi på Vi har till exempel fått ställa in Litteraturbåten som är vårt största evenemang på året, jag skriver lite om våndorna kring det här. 

Denna märkliga tid påminner oss återigen om hur viktiga medier är i kristider. Låt oss hjälpas åt att komma igenom.

Snabbkoll på INMA:s konferens om digitala prenumerationer

När tiden inte räcker till för att åka till konferenser så kan man alltid smygtitta i efterhand.

International News Media Association höll de sista dagarna i februari en konferens i New York om digitala läsarintäkter – Media Subscriptions summit.

Trots att jag inte var i New York har jag kunnat följa programmet tack vare en mycket ambitiös konferensblogg.

Jag råder alla som är intresserade av mediers affärsmodeller att titta in själva, men jag delar gärna några av de guldkorn jag hittade här.

Som alltid på den typen av konferenser tycker jag att det mest intressanta är när medieföretag själva bjuder på sina insikter, snarare än att konsulter eller leverantörer säger sanningar. Det är också spännande att se vilka som bjuds in att tala eftersom man kan anta att de har kommit längst. Norden representerades på denna konferens av Martin Jönsson på Dagens Nyheter och Tone Tveøy Strøm-Gundersen och Marius Thorkildsen på Aftenposten. Bland tidskrifterna märktes Der Spiegel och The Atlantic. Det fanns också lokaltidningar från runt om i världen.

Och som alltid riktades fokus mot de stora engelskspråkiga dagstidningarna The Washington Post, New York Times, The Wall Street Journal och nättidningar som The Daily Beast och Business insider.

Lauren Bertolini produktchef på The Daily Beast berättade hur de har delat in sina läsare i tre olika grupper.

  • Story (72 procent) Vill bara läsa en artikel. Läsaren har bara en session och besöker inte startsidan.
  • Varumärkesmedvetna (24 procent) Har besökt startsida vid sin enda session eller har två sessioner.
  • Produktlojala (3 procent) : Har två eller fler sessions. Mest sannolika att börja prenumerera.

The Daily Beast får ungefär en tredjedel av intäkten från varje grupp och arbetar nu för att utforma erbjudanden som passar alla tre grupperna. I den första gruppen finns stor potential om de bara kan lockas att komma tillbaka en andra gång. Mellangruppen uppmanas att opta in för pushnotiser eller lämna e-post och den tredje gruppen behöver tillfredsställas så att så mycket tid som möjligt tillbringas med tjänsten.

Suzi Watford, marknadschef på The Wall Street Journal, delade tio användbara tips, här är två av dem:

  • Benchmarka churn: Man kan inte jämföra printchurn med digital churn och därför behöver man titta på andra som inte är tidningar. Spotify har till exempel en churn rate på 4%-5%.
  • Låt onboarding pågå i 100 dagar. The Journal’s process för att få nya kunder ombord har förlängts från fem steg till 15. De läsare som har fått en ordentlig onboarding har 18 procent högre retention. Ungefär hälften av alla nya läsare tar sig igenom alla stegen.

Miki Toliver King, marknadschef på The Washington Post, berättade att tidningen har börjat lyssna mer på publiken och publicera coverstories som läsarna har önskat. Ibland har ämnena redan varit bevakade men inte på ett sätt som läsarna tyckte var tillgängligt. Därför har tidningen skapat tre nya vertikaler, för resematerial, mat och gaming, alla inriktade på en mer digital publik.

Selma Stern, senior vice president för konsumentintäkt på på Business insider sa: ”Our growth strategy is journalism-focused, data-informed, and experiment-driven, in that order.” Klokt, tyckte jag.

Till sist var det intressant att läsa om en studie som Inma själva gjort bland sina medlemmar.

Greg Piechota, INMA:s researcher presenterade den och konstaterade att många tidningar ännu inte pratar om kundernas livstidsvärde. Genom att beräkna värdet och fatta beslut utifrån det så slipper man välja mellan tillväxt och lönsamhet, hävdade han. Måttet är helt enkelt prenumerationsavgift gånger det antal köp man räknar med att kunden ska göra innan den lämnar. Det sätts i relation till kostnaden för att få kunden. Ofta kan förmånliga årsabonnemang vara mer lönsamma än månadsbetalningar, trots att de ger mindre pengar per månad, sett i detta ljus.

Arabiska sajten Alkompis lockar två miljoner läsare per månad – nu satsar fler på målgruppen

Med två miljoner följare på Facebook och 400 000 unika besökare på sajten är Alkompis ett av de större nyhetsmedierna i Sverige. Räckvidden per månad är hela två miljoner. I veckan startade också Hem & Hyra en sajt på arabiska. Kanske kommer fler få upp ögonen för den arabiska målgruppen?

Alkompis grundades i Stockholm av journalisten Mahmoud Agha år 2012 och har sedan dess vuxit snabbt. När jag såg den enorma räckvidden på Facebook blev jag nyfiken på att ta reda på mer så jag ställde några frågor till Julia Agha som är VD och en av åtta anställda i bolaget.

Vilket tomrum fyller ni på den svenska marknaden?

– Vi fyller ett informationsgap mellan det svenska samhället och nysvenskar. Inte minst efter flyktingkrisen 2015 har det funnits grupperingar i Sverige med personer som varken talar svenska eller är integrerade i det svenska samhället. Ett första steg för att lyckas med integrationen är att få information om vad som händer runtomkring. Känslan av inkludering, att vara medveten om förändringar i samhället, är det centrala första steget för en lyckad integration. Tätt därefter kommer språket där Alkompis underlättar att lära sig svenska eftersom man läser nyheterna på arabiska – och kan på så sätt göra nödvändiga kopplingar för att förstå nyheten på svenska.

– Etniska medier är inget nytt fenomen. I många länder som till exempel Spanien och USA finns det flera tidningar på svenska. Det är naturligt att man vill ta till sig information och nyheter på sitt modersmål, till och med när man talar språket i landet.

Julia Agha

Verksamheten omsatte 2019 knappt sju miljoner kronor. De anställda är allt ifrån journalister och programledare till filmredigerare och fotograf. Bolaget är helt annonsfinansierat. Hittills har det gått bra. Annonsörer som vill nå målgruppen kan få hjälp att anpassa budskap så att de fungerar, och de anställda på Alkompis får rollen som både rådgivare och pr-experter tack vare en kunskap om målgruppen som många andra saknar. Annonsproduktionen sker inhouse för både TV, banners, och print och Alkompis hjälper till med översättningar. Språken är arabiska, tigrinja, somali, farsi/dari (i mindre utsträckning) och svenska.

Just nu pågår ett projekt om läsarintäkter, men det är för tidigt att berätta om, säger Julia Agha.

Alkompis finns också som månadsutgiven papperstidning som distribueras till prenumeranter i hela Sverige, bland annat till 100 bibliotek och runt 50 organisationer. Tidningen distribueras även gratis på över 100 knytpunkter i invandrartäta områden i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vilka är era framtidsplaner?

– Vi har många framtidsplaner, men just nu fokuserar vi på att bygga en stabil affär i Sverige där vi ser fortsatta expansionsmöjligheter, framförallt vad gäller lokal redaktionell bevakning och verksamhet. Vi satsar även mycket på webb-TV just nu, med fokus på arbete, hälsa, vård, kultur, sport, mm, eftersom vi märker att det är ett väldigt omtyckt format bland våra följare. Vi jobbar även med att bygga en mer professionell annonsaffär som matchar mediebyråernas förväntningar vad gäller tekniska lösningar. Vi ska även fortsättningsvis vara öppna för samarbete med myndigheter, näringsliv och civilorganisationer, säger Julia Agha.

Förutom SR på arabiska finns det få konkurrenter. Men fler vill nå en arabisktalande målgrupp. I veckan lanserade Hem & Hyra, som ägs av Hyresgästföreningen, sin arabisktalade sajt. Jag sitter i tidningsbolagets styrelse och har följt arbetet en stund.

Så här beskriver chefredaktören Susanna Skarrie satsningen:

”Mer än 300 000 svenskar har arabiska som modersmål, en majoritet av dem är hyresgäster. Många hamnar också i kläm på hyresmarknaden, av olika skäl. Trångboddhet, svarthandel med kontrakt och folkbokföringsadresser, utsatta områden är ämnen som Hem & Hyra bevakat under många år men där vi inte alltid når ut till dem som berörs.”

Susanna Skarrie berättar att hon och redaktionen har märkt intresse för Hem & Hyras journalistik i den arabiskspråkiga gruppen. Enstaka artiklar som har översatts har fått god respons. Nu görs satsningen fullt ut.

Förutom sajten finns också en Facebooksida. Och flera arabisktalande journalister har knutits till redaktionen. I veckan har de märkt stort intresse för sin granskning om handeln med folkbokföringsadresser, som publicerats både på svenska och arabiska. På fyra dagar har Facebookgruppen fått 1000 följare.

Det ska bli spännande att följa Hem & Hyras nya satsning – och även Alkompis nya intäktsspår. Kanske följer fler efter?

Granskningen om handeln med adresser publicerades både på svenska och arabiska.

Smarta sätt att skapa läsarengagemang på Aftonbladet och Mitti

Jag lyssnade på Josefin Lundh från Aftonbladet på TU:s analysdag. Hon berättade om två nya satsningar för läsarengagemang som jag tycker är riktigt spännande. 

Den första är nyhetstjänsten Supernytt. Syftet med tjänsten är att fylla ett behov hos de allra mest aktiva användarna på sajten – de som är inne varje dag och ofta flera gånger varje dag. De vill ha senaste nytt. Genom att bryta ut händelser av den karaktären i en egen tjänst gör Aftonbladet det lättare för användarna att följa pågående händselser. Arbetsflödet på redaktionen underlättas av att Supernytt inte består av artiklar utan helt enkelt av noteringar om händelser. Det går därför att producera många inslag med relativt liten reporterkraft (cirka en tjänst).

Men det som är verkligt intressant med Supernytt är en chattfunktion. Här svarar redaktionen snabbt på förmodererade frågor. Oavsett om en läsare frågar ”Varför är jorden rund?” Eller ”Vad betyder enligt uppgift till Aftonbladet” så får vederbörande ett snabbt och seriöst svar. 

Supernytt har bara funnits några månader men redan kan man se att chattfunktionen är uppskattad. 

Josefin Lundh berättar att chatten består både av frågor, kritik och beröm. Hon betonar att det är viktigt att skapa tjänster för de mest lojala och inte bara fokusera på att få sällanbesökarna att bli mer frekventa.

En annan fördel med Supernytt är att händelsenyheter kan flytta ut från den vanliga ettan vilket gör att sällanbesökarna, som ofta är intresserade av annat material, också får en bättre upplevelse.

Hon lyfte också fram poddserier som ett sätt att öka engagemanget och nämnde till exempel serierna Dödade kvinnor och Gömda kvinnor, som hittills har lyssnats på i 12 år om man räknar ihop alla minuter som användare ägnat åt dem. Poddserierna har också lockat nya målgrupper. 

Ytterligare ett exempel på läsarengagemang kommer från Calle Godani, webbredaktör på Mitti, som vi hade besök av på Vi-redaktionen vid vår senaste inspirationsfika. Han  bjöd på några spännande lärdomar. Den ena var att Mitti lyckats få upp trafiken till mitti.se och engagemanget betydligt genom att blanda upp Facebook-postningar av länkar med sådana som enbart innehåller en bild eller en video. Den andra var att det inte längre lönar sig att boosta inä¤gg med pengar på Facebook. Spridning kan till och med bli bättre utan boost, enligt Calle Godani. 

Det är intressant tycker jag att utforska läsarengagemang bredare än att det bara ska handla om den egna sajten. Poddengagemanget som Aftonbladet märker ger ju inte direkt vare sig sidvisningar, läsarintäkter eller annonspengar, men kan på sikt visa sig viktigt eftersom man knyter publiken närmare. Och en Facebookpost utan länk till den egna sidan kan tyckas bortkastad men i det långa loppet har relationen till publiken stärkts (vilket belönas av Facebook).

När ska det hända? Branschen pratar om läsarintäkt men satsar ändå mest på annonspengarna digitalt

Jag blev intervjuad av Therese Rosenvinge från Medierna i P1 i veckan. Lyssna gärna på avsnittet här. Hon ställde en mycket relevant fråga ”Ni har ju pratat ett tag om digitala läsarintäkter på tidskriftssidan men ändå verkar förlagen mest satsa på annonser och andra intäkter, vad händer?”

Hon har helt rätt i sin analys. Magasinen har velat följa i dagspressens fotspår när det gäller digitala prenumerationsintäkter, men det har gått trögt. Av de stora förlagens intäkter kommer bara 2 procent från digitala prenumerationer i senaste mätningen från Sveriges Tidskrifter. Varför?

En förklaring tror jag är att vårt innehåll inte automatiskt låter sig överföras digitalt. Värdet av ett blankt magasin kan till stor del ligga i förpackningen, så man behöver tänka till ordentligt när det gäller det digitala erbjudandet. Det måste antingen vara nyttigt som Råd & Röns tester eller Vi Bilägares provkörningar. Eller så behöver upplevelsen vara av sådan kvalitet att den konkurrerar om ljudboks- eller Netflix-tiden. Det senare hoppas jag på för Vi:s del. Men ganska många magasin bjuder varken så nischad nytta eller stora läsupplevelser. De är en trevlig samling texter och bilder inom ett relativt brett ämne. Vad kan det digitala erbjudandet bli då?

Att mejsla fram erbjudandet är alltså en svårighet, En annan är tekniken. Det är ingen hemlighet att delar av tidskriftssverige, framför allt mindre förlag, är i händerna på Flowy (gamla Pressdata/Titeldata) som är svårt försenade med att föra över kunder till det nya moderna systemet Media Connect med tillägget Connect ID. Utvecklingen stannar av när tekniken för att skapa konto, ta betalt och kommunicera med användare dröjer.

Annonspengar kan kännas som en snabbare väg till framgång. De flesta har i många år erbjudit banners på sina sidor. Att då ta steget till smarta nativelösningar och influencermarketing är inte så svårt. Men jag är rädd att det på sikt är en återvändsgränd. Stora räckvidder kommer inte räcka för att vara en attraktiv annonsprodukt och mot Facebook och Googles framgångsrika data-bygge har mediehusen inte mycket att sätta emot. Det vi kan tjäna pengar på mer långsiktigt är att skapa nära relationer till annonsörer och att sammanfoga publiken och annonsörerna i smarta samarbeten. 

Den typen av nära samarbeten mellan annonsörer riskerar dock att påverka trovärdigheten hos för publikationerna mer än den gamla tidens displayannonsering och därför tror jag att man måste välja huvudspår: Ska vi leverera ögonpar åt annonsörer eller värde värt att betala för åt publiken? Hittills har de flesta tidskriftsförlag valt annonspengarna först digitalt.

I veckan skrev Leif Holmkvist i Dagens Media att dagspressen under 2019 förlorat 750 miljoner kronor, vilket är 100 000 mer än det samlade presstödet. Samtidigt visar Aller Media rekordresultat och Bodil Ericsson Torp säger till Sveriges Tidskrifters omvärldsanalytiker Fredrik Wass att snabbhet inom influencer marketing, programmatic och e-handel är bidragande orsaker.

Vi är många inom tidskrifterna som experimenterar med modeller för digitala läsarintäkter. Jag ser fram emot att de försöken ska börja ge verkligt resultat.

 

När branschångesten slår till. Hur ska vi behålla hoppet när alla siffror pekar nedåt?

Det har varit svårt att skriva den här bloggposten. Den kommer att handla om branschångesten, min och andras. Men i slutet – om du orkar till dess – kommer några försiktigt positiva rader.

Jag brinner för journalistiken och har ägnat många år åt att bevaka och skriva om olika affärsmöjligheter som kan hjälpa medierna att klara den digitala transformationen och vara relevant i en ny tid. Jag har lyft exempel och spridit tips från de som har lyckats. Jag vill göra vad jag kan när det gäller att skapa nätverk och sprida kunskap.

Samtidigt har jag blivit allt mer medveten om att det som ser ut som framgångar ofta är begränsade sådana. Någon har lyckats med event, någon annan med native, en tredje med en smart tjänst. Men ingen svensk medieaktör har ännu lyckats ersätta de vikande pappersintäkterna med digitala intäkter mer än på marginalen. Även de framgångsrika dagstidningarna får fortfarande en stor del av intäkterna från en krympande pappersaffär.

De förlag som lyfts fram tjänar ofta pengar på något annat än publicistiken. Det är kurser, lotter, e-handel, tjänster…

Kringaffärer i all ära. De behöver vi, men de består av sådant som andra ofta kan göra lika bra eller bättre (även om vi har en fördel av att ha direktkanaler till marknaden). Det är skillnad med journalistiken. Den vi kan bäst och det är bara vi i mediebranschen som står för den. Jag har lunchat med flera spännande människor i början av året, exempelvis Björn Lorentzi på Media 720, konsulten Anders Malmsten, Erik Lidsheim, voice design-byrån Talking to me, redaktören Eva Schoultz fd Polistidningen (ingen av dem ska dock ställas till svars för mina slutsatser). Vi har samtalat om affärsmodeller och innehåll och försökt blicka framåt. Så hur mår vår bransch om vi bara tittar på vår kärna – publicistiken? Bortsett från små ljusglimtar så är det faktiskt rätt mörkt.

Här är mina spaningar:

  • De förlag som är framgångsrikast i dag är de som lyckats skära kostnader mest effektivt. Men var är de om 5-10 år; Vad händer på sikt när leveransen till läsarna blir både sämre och dyrare?
  • Konsolideringen har bara påbörjats. Det går inte att driva en enskild dagstidning längre (jag har precis avslutat mitt styrelseuppdrag i Norran sedan vi fattat beslut att gå in i NTM-koncernen). Teknikinvesteringar är för dyra och de globala konkurrenterna för starka. Om inte alltför länge ser jag framför mig två, eller max tre dagstidningskoncerner i Sverige, något längre fram samma antal i Norden. Samma sak när det gäller tidskrifterna. Sammanslagningen av Bonnier magazines och brands med Bonnier news är bara ett exempel på den vägen. Bonniers köp av Dagens Samhälles ett annat. Få – om några – tidskrifter kommer att klara sig utan starka koncerner eller organisationer i ryggen.
  • Inte ens små nystartade digitala initiativ, utan stora kostnadsmassor, klarar sig särskilt bra. Räckvidder finns, men lönsamhet? Frågan är vilken betalningsvilja som egentligen finns för journalistik. Vi har aldrig betalat mer för media (streamad TV, Spotify, ljudböcker, mobilabonnemang mm) men de flesta tjänster handlar inte om journalistik.
  • Ändringarna i konsumtionsmönster är så genomgripande och snabba att det är svårt att navigera tillräckligt snabbt och kraftfullt. Människor blir mindre lojala med varumärken och lever i sociala medier-flöden, där innehållsleverantörer inte har kontrollen. Dessutom har annonsörer sina egna kanaler till kunderna vilket gör medier mindre viktiga som bärare av annonsbudskap. Mot Google och Facebooks databaser och algoritmer står sig publicisternas digitala annonserbjudanden ofta slätt.
  • Vårt lilla språkområde gör det svårt att bygga en stor publik inom nischer. Allt fler söker sig till engelskspråkiga källor.

Ångesten uppstår när jag inser hur skört det är och hur viktigt att vi ändå håller modet uppe. För vad händer med demokratin när tidningar läggs ned? Med samhällsutveckling och granskning? Jag famlar efter en strimma hopp och hittar ändå något.

Det här talar för att det kan gå:

  1. Intresserad publik. Jag har hört Martin Jönsson på DN säga att allt fler nya prenumeranter anger som skäl att ”Det ingår i att vara en god medborgare att betala för journalistik”. Att göra publiken delaktig kan göra den än mer lojal. Många tidningar har ju sedan tidigare en krets av fans.
  2. Duktiga journalister. Människorna som arbetar i den här branschen är överlevare. Jag vill påstå att ingen annan bransch har samma koncentration av kreativa, innovativa och kunniga medarbetare som hela tiden vässar leveransen.
  3. Uthålliga ägare. Det finns ägare som är beredda att satsa. Organisationer och enskilda med ekonomiska muskler och hjärta för journalistik.

Gott nytt 2020. Nu kör vi!