Arabiska sajten Alkompis lockar två miljoner läsare per månad – nu satsar fler på målgruppen

Med två miljoner följare på Facebook och 400 000 unika besökare på sajten är Alkompis ett av de större nyhetsmedierna i Sverige. Räckvidden per månad är hela två miljoner. I veckan startade också Hem & Hyra en sajt på arabiska. Kanske kommer fler få upp ögonen för den arabiska målgruppen?

Alkompis grundades i Stockholm av journalisten Mahmoud Agha år 2012 och har sedan dess vuxit snabbt. När jag såg den enorma räckvidden på Facebook blev jag nyfiken på att ta reda på mer så jag ställde några frågor till Julia Agha som är VD och en av åtta anställda i bolaget.

Vilket tomrum fyller ni på den svenska marknaden?

– Vi fyller ett informationsgap mellan det svenska samhället och nysvenskar. Inte minst efter flyktingkrisen 2015 har det funnits grupperingar i Sverige med personer som varken talar svenska eller är integrerade i det svenska samhället. Ett första steg för att lyckas med integrationen är att få information om vad som händer runtomkring. Känslan av inkludering, att vara medveten om förändringar i samhället, är det centrala första steget för en lyckad integration. Tätt därefter kommer språket där Alkompis underlättar att lära sig svenska eftersom man läser nyheterna på arabiska – och kan på så sätt göra nödvändiga kopplingar för att förstå nyheten på svenska.

– Etniska medier är inget nytt fenomen. I många länder som till exempel Spanien och USA finns det flera tidningar på svenska. Det är naturligt att man vill ta till sig information och nyheter på sitt modersmål, till och med när man talar språket i landet.

Julia Agha

Verksamheten omsatte 2019 knappt sju miljoner kronor. De anställda är allt ifrån journalister och programledare till filmredigerare och fotograf. Bolaget är helt annonsfinansierat. Hittills har det gått bra. Annonsörer som vill nå målgruppen kan få hjälp att anpassa budskap så att de fungerar, och de anställda på Alkompis får rollen som både rådgivare och pr-experter tack vare en kunskap om målgruppen som många andra saknar. Annonsproduktionen sker inhouse för både TV, banners, och print och Alkompis hjälper till med översättningar. Språken är arabiska, tigrinja, somali, farsi/dari (i mindre utsträckning) och svenska.

Just nu pågår ett projekt om läsarintäkter, men det är för tidigt att berätta om, säger Julia Agha.

Alkompis finns också som månadsutgiven papperstidning som distribueras till prenumeranter i hela Sverige, bland annat till 100 bibliotek och runt 50 organisationer. Tidningen distribueras även gratis på över 100 knytpunkter i invandrartäta områden i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vilka är era framtidsplaner?

– Vi har många framtidsplaner, men just nu fokuserar vi på att bygga en stabil affär i Sverige där vi ser fortsatta expansionsmöjligheter, framförallt vad gäller lokal redaktionell bevakning och verksamhet. Vi satsar även mycket på webb-TV just nu, med fokus på arbete, hälsa, vård, kultur, sport, mm, eftersom vi märker att det är ett väldigt omtyckt format bland våra följare. Vi jobbar även med att bygga en mer professionell annonsaffär som matchar mediebyråernas förväntningar vad gäller tekniska lösningar. Vi ska även fortsättningsvis vara öppna för samarbete med myndigheter, näringsliv och civilorganisationer, säger Julia Agha.

Förutom SR på arabiska finns det få konkurrenter. Men fler vill nå en arabisktalande målgrupp. I veckan lanserade Hem & Hyra, som ägs av Hyresgästföreningen, sin arabisktalade sajt. Jag sitter i tidningsbolagets styrelse och har följt arbetet en stund.

Så här beskriver chefredaktören Susanna Skarrie satsningen:

”Mer än 300 000 svenskar har arabiska som modersmål, en majoritet av dem är hyresgäster. Många hamnar också i kläm på hyresmarknaden, av olika skäl. Trångboddhet, svarthandel med kontrakt och folkbokföringsadresser, utsatta områden är ämnen som Hem & Hyra bevakat under många år men där vi inte alltid når ut till dem som berörs.”

Susanna Skarrie berättar att hon och redaktionen har märkt intresse för Hem & Hyras journalistik i den arabiskspråkiga gruppen. Enstaka artiklar som har översatts har fått god respons. Nu görs satsningen fullt ut.

Förutom sajten finns också en Facebooksida. Och flera arabisktalande journalister har knutits till redaktionen. I veckan har de märkt stort intresse för sin granskning om handeln med folkbokföringsadresser, som publicerats både på svenska och arabiska. På fyra dagar har Facebookgruppen fått 1000 följare.

Det ska bli spännande att följa Hem & Hyras nya satsning – och även Alkompis nya intäktsspår. Kanske följer fler efter?

Granskningen om handeln med adresser publicerades både på svenska och arabiska.

Smarta sätt att skapa läsarengagemang på Aftonbladet och Mitti

Jag lyssnade på Josefin Lundh från Aftonbladet på TU:s analysdag. Hon berättade om två nya satsningar för läsarengagemang som jag tycker är riktigt spännande. 

Den första är nyhetstjänsten Supernytt. Syftet med tjänsten är att fylla ett behov hos de allra mest aktiva användarna på sajten – de som är inne varje dag och ofta flera gånger varje dag. De vill ha senaste nytt. Genom att bryta ut händelser av den karaktären i en egen tjänst gör Aftonbladet det lättare för användarna att följa pågående händselser. Arbetsflödet på redaktionen underlättas av att Supernytt inte består av artiklar utan helt enkelt av noteringar om händelser. Det går därför att producera många inslag med relativt liten reporterkraft (cirka en tjänst).

Men det som är verkligt intressant med Supernytt är en chattfunktion. Här svarar redaktionen snabbt på förmodererade frågor. Oavsett om en läsare frågar ”Varför är jorden rund?” Eller ”Vad betyder enligt uppgift till Aftonbladet” så får vederbörande ett snabbt och seriöst svar. 

Supernytt har bara funnits några månader men redan kan man se att chattfunktionen är uppskattad. 

Josefin Lundh berättar att chatten består både av frågor, kritik och beröm. Hon betonar att det är viktigt att skapa tjänster för de mest lojala och inte bara fokusera på att få sällanbesökarna att bli mer frekventa.

En annan fördel med Supernytt är att händelsenyheter kan flytta ut från den vanliga ettan vilket gör att sällanbesökarna, som ofta är intresserade av annat material, också får en bättre upplevelse.

Hon lyfte också fram poddserier som ett sätt att öka engagemanget och nämnde till exempel serierna Dödade kvinnor och Gömda kvinnor, som hittills har lyssnats på i 12 år om man räknar ihop alla minuter som användare ägnat åt dem. Poddserierna har också lockat nya målgrupper. 

Ytterligare ett exempel på läsarengagemang kommer från Calle Godani, webbredaktör på Mitti, som vi hade besök av på Vi-redaktionen vid vår senaste inspirationsfika. Han  bjöd på några spännande lärdomar. Den ena var att Mitti lyckats få upp trafiken till mitti.se och engagemanget betydligt genom att blanda upp Facebook-postningar av länkar med sådana som enbart innehåller en bild eller en video. Den andra var att det inte längre lönar sig att boosta inä¤gg med pengar på Facebook. Spridning kan till och med bli bättre utan boost, enligt Calle Godani. 

Det är intressant tycker jag att utforska läsarengagemang bredare än att det bara ska handla om den egna sajten. Poddengagemanget som Aftonbladet märker ger ju inte direkt vare sig sidvisningar, läsarintäkter eller annonspengar, men kan på sikt visa sig viktigt eftersom man knyter publiken närmare. Och en Facebookpost utan länk till den egna sidan kan tyckas bortkastad men i det långa loppet har relationen till publiken stärkts (vilket belönas av Facebook).

När ska det hända? Branschen pratar om läsarintäkt men satsar ändå mest på annonspengarna digitalt

Jag blev intervjuad av Therese Rosenvinge från Medierna i P1 i veckan. Lyssna gärna på avsnittet här. Hon ställde en mycket relevant fråga ”Ni har ju pratat ett tag om digitala läsarintäkter på tidskriftssidan men ändå verkar förlagen mest satsa på annonser och andra intäkter, vad händer?”

Hon har helt rätt i sin analys. Magasinen har velat följa i dagspressens fotspår när det gäller digitala prenumerationsintäkter, men det har gått trögt. Av de stora förlagens intäkter kommer bara 2 procent från digitala prenumerationer i senaste mätningen från Sveriges Tidskrifter. Varför?

En förklaring tror jag är att vårt innehåll inte automatiskt låter sig överföras digitalt. Värdet av ett blankt magasin kan till stor del ligga i förpackningen, så man behöver tänka till ordentligt när det gäller det digitala erbjudandet. Det måste antingen vara nyttigt som Råd & Röns tester eller Vi Bilägares provkörningar. Eller så behöver upplevelsen vara av sådan kvalitet att den konkurrerar om ljudboks- eller Netflix-tiden. Det senare hoppas jag på för Vi:s del. Men ganska många magasin bjuder varken så nischad nytta eller stora läsupplevelser. De är en trevlig samling texter och bilder inom ett relativt brett ämne. Vad kan det digitala erbjudandet bli då?

Att mejsla fram erbjudandet är alltså en svårighet, En annan är tekniken. Det är ingen hemlighet att delar av tidskriftssverige, framför allt mindre förlag, är i händerna på Flowy (gamla Pressdata/Titeldata) som är svårt försenade med att föra över kunder till det nya moderna systemet Media Connect med tillägget Connect ID. Utvecklingen stannar av när tekniken för att skapa konto, ta betalt och kommunicera med användare dröjer.

Annonspengar kan kännas som en snabbare väg till framgång. De flesta har i många år erbjudit banners på sina sidor. Att då ta steget till smarta nativelösningar och influencermarketing är inte så svårt. Men jag är rädd att det på sikt är en återvändsgränd. Stora räckvidder kommer inte räcka för att vara en attraktiv annonsprodukt och mot Facebook och Googles framgångsrika data-bygge har mediehusen inte mycket att sätta emot. Det vi kan tjäna pengar på mer långsiktigt är att skapa nära relationer till annonsörer och att sammanfoga publiken och annonsörerna i smarta samarbeten. 

Den typen av nära samarbeten mellan annonsörer riskerar dock att påverka trovärdigheten hos för publikationerna mer än den gamla tidens displayannonsering och därför tror jag att man måste välja huvudspår: Ska vi leverera ögonpar åt annonsörer eller värde värt att betala för åt publiken? Hittills har de flesta tidskriftsförlag valt annonspengarna först digitalt.

I veckan skrev Leif Holmkvist i Dagens Media att dagspressen under 2019 förlorat 750 miljoner kronor, vilket är 100 000 mer än det samlade presstödet. Samtidigt visar Aller Media rekordresultat och Bodil Ericsson Torp säger till Sveriges Tidskrifters omvärldsanalytiker Fredrik Wass att snabbhet inom influencer marketing, programmatic och e-handel är bidragande orsaker.

Vi är många inom tidskrifterna som experimenterar med modeller för digitala läsarintäkter. Jag ser fram emot att de försöken ska börja ge verkligt resultat.

 

När branschångesten slår till. Hur ska vi behålla hoppet när alla siffror pekar nedåt?

Det har varit svårt att skriva den här bloggposten. Den kommer att handla om branschångesten, min och andras. Men i slutet – om du orkar till dess – kommer några försiktigt positiva rader.

Jag brinner för journalistiken och har ägnat många år åt att bevaka och skriva om olika affärsmöjligheter som kan hjälpa medierna att klara den digitala transformationen och vara relevant i en ny tid. Jag har lyft exempel och spridit tips från de som har lyckats. Jag vill göra vad jag kan när det gäller att skapa nätverk och sprida kunskap.

Samtidigt har jag blivit allt mer medveten om att det som ser ut som framgångar ofta är begränsade sådana. Någon har lyckats med event, någon annan med native, en tredje med en smart tjänst. Men ingen svensk medieaktör har ännu lyckats ersätta de vikande pappersintäkterna med digitala intäkter mer än på marginalen. Även de framgångsrika dagstidningarna får fortfarande en stor del av intäkterna från en krympande pappersaffär.

De förlag som lyfts fram tjänar ofta pengar på något annat än publicistiken. Det är kurser, lotter, e-handel, tjänster…

Kringaffärer i all ära. De behöver vi, men de består av sådant som andra ofta kan göra lika bra eller bättre (även om vi har en fördel av att ha direktkanaler till marknaden). Det är skillnad med journalistiken. Den vi kan bäst och det är bara vi i mediebranschen som står för den. Jag har lunchat med flera spännande människor i början av året, exempelvis Björn Lorentzi på Media 720, konsulten Anders Malmsten, Erik Lidsheim, voice design-byrån Talking to me, redaktören Eva Schoultz fd Polistidningen (ingen av dem ska dock ställas till svars för mina slutsatser). Vi har samtalat om affärsmodeller och innehåll och försökt blicka framåt. Så hur mår vår bransch om vi bara tittar på vår kärna – publicistiken? Bortsett från små ljusglimtar så är det faktiskt rätt mörkt.

Här är mina spaningar:

  • De förlag som är framgångsrikast i dag är de som lyckats skära kostnader mest effektivt. Men var är de om 5-10 år; Vad händer på sikt när leveransen till läsarna blir både sämre och dyrare?
  • Konsolideringen har bara påbörjats. Det går inte att driva en enskild dagstidning längre (jag har precis avslutat mitt styrelseuppdrag i Norran sedan vi fattat beslut att gå in i NTM-koncernen). Teknikinvesteringar är för dyra och de globala konkurrenterna för starka. Om inte alltför länge ser jag framför mig två, eller max tre dagstidningskoncerner i Sverige, något längre fram samma antal i Norden. Samma sak när det gäller tidskrifterna. Sammanslagningen av Bonnier magazines och brands med Bonnier news är bara ett exempel på den vägen. Bonniers köp av Dagens Samhälles ett annat. Få – om några – tidskrifter kommer att klara sig utan starka koncerner eller organisationer i ryggen.
  • Inte ens små nystartade digitala initiativ, utan stora kostnadsmassor, klarar sig särskilt bra. Räckvidder finns, men lönsamhet? Frågan är vilken betalningsvilja som egentligen finns för journalistik. Vi har aldrig betalat mer för media (streamad TV, Spotify, ljudböcker, mobilabonnemang mm) men de flesta tjänster handlar inte om journalistik.
  • Ändringarna i konsumtionsmönster är så genomgripande och snabba att det är svårt att navigera tillräckligt snabbt och kraftfullt. Människor blir mindre lojala med varumärken och lever i sociala medier-flöden, där innehållsleverantörer inte har kontrollen. Dessutom har annonsörer sina egna kanaler till kunderna vilket gör medier mindre viktiga som bärare av annonsbudskap. Mot Google och Facebooks databaser och algoritmer står sig publicisternas digitala annonserbjudanden ofta slätt.
  • Vårt lilla språkområde gör det svårt att bygga en stor publik inom nischer. Allt fler söker sig till engelskspråkiga källor.

Ångesten uppstår när jag inser hur skört det är och hur viktigt att vi ändå håller modet uppe. För vad händer med demokratin när tidningar läggs ned? Med samhällsutveckling och granskning? Jag famlar efter en strimma hopp och hittar ändå något.

Det här talar för att det kan gå:

  1. Intresserad publik. Jag har hört Martin Jönsson på DN säga att allt fler nya prenumeranter anger som skäl att ”Det ingår i att vara en god medborgare att betala för journalistik”. Att göra publiken delaktig kan göra den än mer lojal. Många tidningar har ju sedan tidigare en krets av fans.
  2. Duktiga journalister. Människorna som arbetar i den här branschen är överlevare. Jag vill påstå att ingen annan bransch har samma koncentration av kreativa, innovativa och kunniga medarbetare som hela tiden vässar leveransen.
  3. Uthålliga ägare. Det finns ägare som är beredda att satsa. Organisationer och enskilda med ekonomiska muskler och hjärta för journalistik.

Gott nytt 2020. Nu kör vi!

VeckoRevyn – från print till rent digitalt med nya intäktsmöjligheter

Det är ett år sedan Irena Pozar tog över VeckoRevyn i egen regi och tidningen blev rent digital. Sedan dess har hon hunnit med att bli nominerad till Stora journalistpriset för årets röst och Årets Digitala tidskrift på Tidskriftsgalan.

Jag träffade Irena på lunch för en tid sedan och slogs av drivet och visionerna. Jag har nämligen tänkt att breda tidskrifter som riktar sig till en ung kvinnlig målgrupp skulle ha allra svårast att klara sig i strukturomvandlingen. Konkurrensen är mördande med populära youtubers som tar upp alla de ämnen som traditionellt tillhört ”tjej-tidningarna”. Och dessutom är den unga målgruppen är extremt lättrörlig.

Därför är jag imponerad av satsningen på digitala VeckoRevyn. Irena har bara en kollega, samt praktikanter på sin redaktion, men har trots små resurser ändrat inriktningen på innehållet. Hon har hyllats för sin granskning av övergrepp på HVB-hem och blandar tunga ämnen som protester i Hongkong och Syrienkriget med mode- och skönhetstips.

Mixen är intressant. Den visar att hon tar sin målgrupp på allvar. Och att hon tar alla ämnen på allvar, även de som vissa kanske skulle kalla ytliga.

Den senaste satsningen är horoskop för smarta högtalare.

– Ljud är framtiden, så är det bara, säger hon.

– Vi ser en snabb tillväxt i användandet av ljud och VeckoRevyns målgrupp är alltid i framkant. Samtidigt är horoskop nutiden. Horoskop är, och har alltid varit, ett av de populäraste ämnena på VeckoRevyn och i princip alla andra livsstilsmagasin. Varför inte hitta på något roligt med det istället för att bara ha veckans horoskop och liknande format?

Irena Pozar. Foto: VeckoRevyn

Sajten är helt annonsfinansierad, men allt från klassiska banners, till native till affiliate (köplänkar). Enligt Irena Pozar är kvinnor i åldern 20-35 tidiga trendindikatorer. Allt från nya köpbeteenden till värderingsförskjutningar börjar i den gruppen, enligt henne. Nästa satsning är att använda målgruppskunskapen för att bygga nya affärer, men hur det ska gå till i praktiken vill Irena ännu inte avslöja.

– Vi vet att det finns en stor vilja att lära sig mer om målgruppen, men att det idag är svårt. Där kan vi hjälpa till, exakt hur får vi se snart, säger Irena.

Hon har inspirerats av Seventeen Magazine och Refinery29 när det gäller insiktsarbete i samarbete med partners. I Norden har hon inte hittat några inspirationskällor inom detta område men USA och Japan ligger längre fram.

Jag tänker fortsätta hålla ögonen på VeckoRevyns förflyttning. Om satsningarna fungerar tror jag fler kommer efter. Sänkta kostnader, en rent digital produkt och nya typer av intäkter lockar. Nyckeln till att lyckas är en nära relation till och kunskap om målgruppen. Många magasin har det, men inte alla.

 

 

 

Tidskriftsdagen: tre exempel på medier som verkligen lyssnar på användarna

Kunden i fokus är ett slitet uttryck, men på Tidskriftsdagen blev det tydligt att allt fler medieföretag menar allvar med att sätta kunden/användaren/läsaren i centrum.

Det blev konkret när Djeiran Amini Björklund produktchef på Omni (på bild ovan) beskrev de senaste 6 årens utveckling på 15 minuter. Appen som aggregerar och sammanfattar nyheter startade med en serie frukostmöten med potentiella användare för att kartlägga behoven av nyheter. Sedan har det fortsatt. All utveckling sker i små steg som testas på publiken, görs om, testas igen i en ständig look, iterera för att prata utvecklarspråk. I dag har Omni 500 000 läsare i veckan, 20 miljoner sidvisningar, 65 miljoner i årsomsättning och 25 anställda. Utvecklingen har fortsatt med Omni ekonomi och nu senast Omni pod.

”Hitta inte kunder till din produkt utan en produkt till användarna” har varit ledstjärnan. Nu kommer feedbacken från användarna både i form av statistik och som kvalitativ återkoppling. För att snabbt kunna agera på den tycker Djeiran Amini Björklund att man behöver tänka som en start up när man utvecklar nytt inom medier. Schibsted valde att lägga Omni separat för att låta bolaget springa snabbare, men nu används mycket av lärdomarna och även publiceringssystemet i hela koncernen och Omni har närmat sig resten av Schibsted. Nästa utmaning för Omni är de betalväggar som allt fler medier sätter upp som gör länkarna i tjänsten mindre användbara. Enligt Djeiran Amini Björklund har Omni en lösning på det som kommer att synas i nästa år.

– Fråga inte vad användarna vill ha. Fråga vad du måste göra. Förstå deras sammanhang, känn deras frustration och få syn på drivkrafterna, var tips från henne.

Jacqui Kavanagh på Refinery29

 

 

Refinery29, ett amerikansk medieföretag med kvinnor som målgrupp, var inne på samma sak. Jacqui Kavanagh berättade hur Refinery29 kan nå 550 miljoner läsare globalt med ämnen som liknar klassiska livsstilsmagasins men med ny presentation och vinkling. Deras metod handlar mycket om att identifiera subgrupper och bygga innehåll och community kring dem, ofta i samarbete med partners. Exempel på subgrupper som har adresserats är kvinnor med större klädstorlek än amerikansk 16, äldre kvinnor eller de som identifierar sig som ”butch”. Allt material AB-testas och när en grupp blir tillräckligt stor kan ämnet tas ut på flera plattformar som youtube, podcasts, produkter, event. Jacqui Kavanagh pratade om fokus på ”Reach, relevance och revenue”.

Vi fick också höra hur Dagens Arbete identifierat skyddsombud som en viktig grupp och därför lanserat en ny tidning – Dagens Arbetsmiljö – och hur publishern Helle Klein nu träffar mängder av skyddsombud för att få idéer och stöd till fortsatt utveckling av tidningen. Mattias Kristiansson på Vego, en tidning om vegetarisk mat, står i ständig kontakt med sin växande skara läsare/fans,

Men det kanske tydligaste exemplet under dagen på läsar/användarfokus kom från Krautreporter en av mina favoriter. Den tyska start-upen inledde med en crowdfunding där 70 000 människor tillsammans bidrog med 1 miljon euro. I dag drivs bolaget som ett kooperativ med 500 ägare. Krautreporter pratar inte om prenumeranter utan om medlemmar och ställer hela tiden frågor till dem för att göra relevant journalistik.

– Våra reportrar är i daglig konversation med våra medlemmar. Det är de som bestämmer vad vi skriver om och det blir andra saker än om journalisterna själva får bestämma. Det är lätt att döda idéer på ett redaktionsmöte med ”det där är gammalt”, men medlemmarna bryr sig inte om vad andra medier har skrivit om en fråga, de vill förstå världen, sa grundaren Sebastian Esser.

Det material som går bäst på Krautreporter beskriver komplicerade konflikter i världen i långa texter. Vad handlar Syrienkonflikten egentligen om? är ett exempel på en text som både konverterat och engagerat.

Vi på medieföretag har traditionellt sett oss som experterna. Vi har tänkt ut vad som är viktigt att berätta om och våra läsare har fått konsumera det passivt. Nu är det dags att vända på perspektivet. Läsare som är engagerade i skapandet av innehåll har visat sig bli mer lojala och vi får innehåll som blir mer relevant. Framgång hänger inte längre på att man ska ha en superredaktör med trendnäsa utan vi kan använda publiken för att träffa mitt i prick. Det handlar om att förstå data, att ställa rätt frågor och om att lyssna. Det låter lätt men tankesättet utmanar en traditionell journalistroll och det gör förändringen svår. Många pratar om användaren i fokus men få gör det fullt ut.

 

ps. Efter en informativ dag blev det galakväll. Här är alla vinnare på Tidskriftsgalan. Grattis!

Rätt prissättning för en digital prenumeration

När jag besökte den journalistiska startupen Krautreporter i Berlin tillsammans med Sveriges Tidskrifters styrelse för cirka ett år sedan presenterade de sin 555-princip som förklaras så här: Fem procent av din publik är beredd att betala fem euro om du frågar fem gånger.

Vad ska det kosta, är en fråga som många av oss som arbetar med digital affärsutveckling frågar oss. Så klart beror det på tjänst, men många magasin tycks ha fastnat för just fem euro, eller 50 svenska kronor.

För ett drygt år sedan skrev jag om Auto motor & sport som då hade varit igång i ett halvår med sin premiumsatsning. Då kostade det digitala erbjudandet 99 kronor per månad. Nu när jag kollar in får jag ett ”hösterbjudande” på 49 konor i månaden.

Konkurrenten Vi Bilägare har precis lanserat sin betalvägg. Här kostar det digitala erbjudandet 49 kronor i månaden efter en första månad på 1 krona. Att ha en krona i stället för gratis första månaden är det flera som förespråkar. Den som redan ha betalat något litet sägs vara mer benägen att stanna när kostnaden går upp jämfört med den som fått prova på helt gratis.

Vi Bilägare låter pappersprenumeranter få tillgång till det digitala premiummaterialet. Då är kostnaden 649 per år, alltså 54 kronor per månad (16 pappersutgåvor).

Även vi på Vi har fastnat för 49 kronor i månaden för vårt digitala erbjudande. Så snart Flowey kopplat på nya prenumerationssystem Media Connect kommer vi att kunna erbjuda digitalt medlemskap plus tidningen på papper för 69 kronor i månaden (12 utgåvor). Den som tecknar ett helår på en gång får motsvarande för 749 kronor.

Men det finns viss variation i tidskrifternas prissättning. Vi föräldrars digitala extramaterial kostar 39 kronor per månad för prenumeranter och 79 för den som inte redan är prenumerant på papperstidningen. Fortfarande ett år efter lanseringen marknadsförs det som ”lanseringserbjudande”. Svensk Damtidning tar 59 kronor per månad för sin plus-tjänst medan Hänt har ett ”ordinarie pris” på 69, men ”just nu” är priset 49.

För Business till business-tidningar är så klart prissättningen en annan. Återkommer till det en annan gång.

Vad kostar det? 49 kronor per månad, förstås!

The New Yorker klarade det, men inga garantier för Glamour och Vogue

Innan året är slut kommer alla Condé Nasts titlar finnas bakom betalvägg. Jätteförlaget äger allt från The New Yorker, Wired och Vanity Fair till titlar som Vogue, Glamour och Bon Apetit. Men förutsättningarna för de olika titlarna är helt olika.

Först ut var New Yorker som började ta betalt online redan 2014 och sedan dess har nått en publik på över en miljon betalda (både papper och digitalt) med siktet att då det dubbla till 2023.

I början av året sa avgående VD Bob Sauerberg enligt Fortune: ”The New Yorker, Wired and Vanity Fair have proven that they are willing to pay for the quality content we create, and the performance of those paywalls has exceeded our expectations”

Pamela Drucker Mann, Condé Nasts marknadschef sa till WWD : ”Honestly, I wish we had done this yesterday. It’s going to be a game-changer.”

Vackert så, men medan The New Yorker är en tidskrift med profilerade skribenter och högkvalitativa texter om samtid och kultur är exempelvis Glamour en kändisspäckad publikation med skönhet, mode och underhållning som ämnen. Områden där konkurrensen är mördande och unikiteten inte lika lätt att se.

För snart ett år sedan lades Glamour ned som printtidning efter dåliga ekonomiska resultat och nedskärningar. Prenumeranterna erbjöds att flytta till någon av de andra titlarna som fortfarande kommer ut på papper. Detta framstår som en panikåtgärd när företaget bara ett par månader senare kommunicerar en satsning på digitala läsarintäkter. Varför inte vänta med printnedläggningen och ha ett antal prenumeranter att föra över till den digitala tjänsten?

Wired och Vanity Fair startade sina digitala betalväggar några år efter The New Yorker – 2018, men alla bygger på samma modell – metered, det vill säga att läsaren efter ett antal texter stöter på en uppmaning om betalning. Första året med betalvägg gav Wired 108 000 prenumeranter.

Hur modellen kommer se ut för de övriga titlarna har jag inte hittat mer än att det kan bli olika för olika titlar och att exempelvis en premiummodell, där visst innehåll alltid är öppet och annat alltid låst, kan bli aktuellt.

Wired, som bevakar näringsliv, vetenskap och utveckling med en träffsäkerhet och djup kunskap om den nya ekonomin och Vanity Fair som bevakar kultur och samtid med hjälp av vassa skribenter och unika röster är också tidningar vars texter inte står att finna någon annanstans.

Gäller samma för Vogue, Glamour och Bon Apétit? Vogue är visserligen ett av tidskriftsvärldens starkaste varumärken, men räcker det i dag när materialet behöver sälja sig själv på Google och i sociala medier? Det är en sak att Vouge har över sex miljoner prenumeranter på Youtube. Men att lyckas med en digital läsarintäkt är något helt annat.

Det är också lätt att se värdet av ett Voguemagasin; ett blankt härligt paket fint formgivet med högkvalitativa bilder och trendkänsliga texter om det senaste inom mode. Om det värdet går att överföra digitalt återstår att se. Det ska bli spännande att följa!

The New Yorker och Glamour. Olika innehåll och olika förutsättningar för digital konvertering.