Henrik Kristoffersen-målet kan få enorma konsekvenser

Henrik Kristoffersen-målet kan få enorma konsekvenser

Henrik Kristoffersens samarbete med Red Bull har kommit på tapeten igen. Och jag tror inte det är många som förstått vidden av vilka effekter målet kan få, när man nu tryckt frågan upp till Europanivå. Kommer landslag i individuella idrotter finnas kvar på sikt? Vad ska idrottsförbund sälja för rättigheter till sina sponsorer? Vilket svängrum ska en idrottare få ha i sin egen karriär? Hur ska ett exklusivitetsavtal skrivas – om det ens kan skrivas?

Oslo tingrett, som målet mellan Henrik Kristoffersen och norska skidförbundet är uppe i, har beslutat att rådfråga Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). Vännerna i Norge är ju som bekant inte med i EU, men de fyra friheterna och den inre marknaden är man en del av.

Summan av kardemumman är att vi nu ska få reda på i vilken grad (om någon) ett landslag har rätt att styra en idrottares kommersiella rättigheter.

För dig som inte läst in dig på caset handlar det kortfattat om att den norske alpinstjärnan vill åka i en Red Bull-hjälm, men att det alpina landslaget inte godkänner det, eftersom han är en del av just landslaget, som alltså sålt hjälmexponeringen till sina förbundssponsorer. Om jag letar rätt i den något snåriga rapporteringen tog fallet sin början 2016, men den kan börjat tidigare.

Extra delikat har det blivit eftersom landslaget tidigare tillåtit åkaren Aksel Lund Svindal att tävla i just Red Bull-hjälm. Redan här börjar man förstås ana klurigheten i att jämföra ett fall med ett annat.

Kristoffersens hjälm är dock bara en symbol och faktisk omständighet i något som är betydligt större än så. Konsekvenserna av ett beslut här i Oslo tingrett är mer än enskilda rättigheter – det kommer spela en stor roll i synen på hur mycket ett förbund eller landslag kan kontrollera och kravställa gentemot ”sina” aktiva.

Och hur företag och de kommersiella intressena i sin tur kan eller ska förhålla sig till det.

Finns många exempel i närtid

Kristoffersens osämja med sitt förbund är långt ifrån unikt. Däremot kan jag inte påminna mig att någon drivit principdiskussionen så här långt.

Vi har i medierna under det gångna året kunnat ta del av diskussionerna mellan Jenny Rissveds och hennes team, och Svenska Cykelförbundet. Även om varje situation som sagt är unik finns på min servett en del likheter mellan de händelserna och det som utspelar sig i Norge nu. Rissveds personliga sponsoravtal, och i det här fallet hennes överenskommelse med sitt professionella team, hamnade i konflikt med förbundets landslagsavtal.

För knappt en månad sedan meddelade dock Svenska Cykelförbundet att utrustningsfrågan för landslaget, efter samtal med förbundssponsorn POC, är löst.

Charlotte Kalla är ett annat närliggande exempel, även om det kanske inte blivit någon sponsor-”incident” av besluten som tagits (åtminstone inte utåt).

2016 lämnade skiddrottningen landslaget och startade ett eget team. Följden blev att skidförbundet kontrade med att bara ge ut pengabonusar i världscup och på mästerskap till åkare som körde för landslaget hela säsongen. För Kalla med team innebar det ett par hundratusen mindre i intäkter från VM i Lahtis.

Om jag är rätt underrättad var det i Kallas fall sportsliga skäl bakom initiativet att gå sin egen väg. Det brukar vara så för många idrottare; man vill lägga upp sin träning på sitt sätt istället för att anpassa den allt för mycket till en grupp – eller ha andra ledare än sina personliga. Med konsekvensen då att idrottaren ofta får sjösätta en egen satsning, likt den Kalla gjort (både sportsligt och kommersiellt).

Och just en egen satsning var ju det som Petter Northug drog igång med Coop för några år sedan. Ett avtal som nu blossat upp för diskussion igen då det (sannolikt) ska förnyas.

Fick tejpa över tatuerad logga

Internationellt (sorry Norge) är kanske friidrottaren Nick Symmonds det bästa exemplet på någon som verkligen drivit frågan om idrottarens rättigheter.

OS-året 2012 auktionerade han ut exponering på sin egen axel (mjukistatuering) för att testa gränserna för vilka kommersiella rättigheter han som idrottare kunde äga själv. Själva testet gick väl sådär, eftersom han fick springa de flesta tävlingarna med en tejpbit på axeln för att täcka tatueringen. PR-värdet får vi dock anta blev helt okej för den reklambyrå som köpte exponeringen.

Till VM 2015 blev han dock inte uttagen, eftersom han inte gick med på att promota Nike (förbundssponsor) istället för sin personliga sponsor (Brooks).

2016 sålde Symmonds förresten en tatuering, när ambush-mästarna T-Mobile langade upp drygt 20 000 dollar. I samma veva stämde han, via sitt egna energituggummivarumärke, både USA:s olympiska kommitté och det amerikanska friidrottsförbundet för att inskränka på idrottarnas egenrätt över de sponsorer man representerar.

Kristoffersen-fallet kan bli ett prejudikat

Principdiskussionen om hur mycket ett landslag ska få ”äga” en idrottares kommersiella rättigheter är med andra ord långt ifrån ny. Problemet är supersvårt och det är omöjligt att utifrån sett ta ställning bara utifrån den ena parten. Till syvende och sist handlar det om vad som står i de aktuella avtalen mellan alla inblandade parter. En ren gissningslek att försöka kommentera utifrån.

Men…

Jag ska inte sticka under stol med att jag välkomnar Kristoffersens test av idrottarens egna rättigheter. Det känns som det börjar bli dags att driva fram någon typ av prejudikat i frågan. Även om det så klart fortfarande kommer vara skillnader från fall till fall, avtal till avtal.

Skulle EFTA och Oslo tingrett gå på Kristoffersens linje kan beslutet få stor påverkan på hur idrottsförbund ska paketera sig kommersiellt. Landslag i individuella idrotter är idag helt beroende av att kunna erbjuda och sälja rättigheter kopplade till de personer som ingår i just landslaget. När någon bryter sin länk riskerar hela kedjan att brista – och det finns, helt uppenbart, ibland en osäkerhet kring vad som gäller (eller åtminstone olika tolkningar).

För idrottarna är förstås frågorna minst lika centrala som för förbunden. Jag har bara tagit upp etablerade och framgångsrika idrottare i det här inlägget, men kanske är det de mindre välkända som egentligen berörs allra mest.

Om, och det är fortfarande bara just ”om”, fallet skulle få konsekvenser upp på OS-nivå får vi se hur den olympiska rörelsen ska hantera sitt strikta regelverk för idrottare. Exklusivitetsklausuler är, lite tillspetsat, vad hela OS-rörelsen kommersiellt är uppbyggd kring. Utan dem blir det helt enkelt svårt att runt, utifrån nuvarande upplägg.

Utfallet i Kristoffersen-caset är oklart, men en sak är säker: Utan nuvarande exklusivitets- och avtalshierarkier kommer idrotten och sponsorbranschen behöva tänka om rejält. Det är välkomnande att frågan får ett tydliggörande, även om jag bävar för vilket besked som ges – och det oavsett utfall.