Gaming, våld och unga

beatmyscore.png. Det var filnamnet på bilden här ovanför, som föreställer Brenton Tarrant, som den 15 mars 2019 mördade 51 personer vid Christchurch-moskén i Nya Zeeland. Tarrant livesände massakern på Facebook via en kamera han fäst på hjälmen, så att blodbadet såg ut som ett first person shooter spel med ovanligt bra grafik. 

Beat my score. Det var med den uppmaningen bilden sedan spreds på 8chan, det forum där Tarrant hängt och planerat sitt terrordåd och där han lade ut länken till livesändningen innan det hände. Slå mitt rekord. 51 döda är ändå väldigt många. Under 2019 skedde tre ytterligare terrordåd med kopplingar till 8chan, attacken på synagogan i Poway, mot marknaden i El Paso och mot synagogan i Halle i Tyskland. Fram till dess att forumet stängdes ner var det en digital samlingslokal för direkt uppmuntran till terror där unga män peppade varandra att ta sin högerextremism och våldsdyrkan från nätet och ut på gatorna, och de gjorde det med den jargong och den identitet som utöver högerextremismen förenade dem: dataspelandet. Tarrant var kungen, han hade ju högst score. 

När jag i morse lyssnade på första avsnittet av dokumentärserien Gamer, ett samarbete mellan Ekot och P1 Dokumentär, kom alla de intensiva obehagskänslor som jag gick runt med när jag som mest bevakade 8chan tillbaka. Gamer handlar om en 12-årig svensk pojke i Jönköping som i september 2018 knivhögg två andra barn på sin skola och vidare om gamingmiljön för svenska barn och tonåringar på nätet. 12-åringen planerade nämligen sin attack öppet på gaming-chatten Discord, och han hejades på och stöttades av andra. En av dessa andra berättar nu för reportern både om hur det känns att ha varit del av det, och om hur alltihop gick till. 

Jag har ännu bara kunnat lyssna på första avsnittet i serien (nästa kommer på fredag), men det här är verkligt bra journalistik om något oändligt viktigt. Reportern Emelie Rosén pratar med åtskilliga unga om miljön på Discords olika servrar och hon har också i ett år hängt där och spelat själv. Miljön hon och barnen beskriver är präglad av råhet, öppen rasism, våldsglorifiering och den som förlorat ett spel får inte sällan höra av de andra att han borde ta livet av sig. Barnen berättar att den som försöker säga ifrån alltid blir mest utsatt själv. Men man vänjer sig, säger de, eller radikaliseras som man kanske skulle kunna säga. 

Det här är ingen ny jargong inom spelvärlden, som var hård och rå med svart humor och ständiga mer eller mindre ironiska påhopp redan när jag var ung (vilket alltså är väldigt länge sedan). Precis som Gamer skildrar så kan man samtidigt också hitta sann vänskap och gemenskap i spelandet, inte minst om man känner sig ensam i den vanliga köttvärlden. Det handlar heller inte om att spelande i sig skulle leda till våldsamhet eller extremism. Däremot är subkulturen kring gaming en genuint nihilistisk miljö helt bortom föräldrars och andras insyn, och vissa tillbringar nära nog hela sin vakna tid där. 

Efter att 8chan stängts har försökt gjorts att starta upp forumet igen, ibland på ryska servrar, ibland i det som kallas darknet. Många av användarna flyttade dock till olika chatt-program, som krypterade Telegram eller just Discord. Rosén stöter i sin research också på användare som har Christchurch-mördaren som profilbild. 

Vi vet att högerextrema aktivt använder både större sociala medier och gamingplattformar för att rekrytera unga. De börjar med svarta memes, ”provokativ” humor och fortsätter sedan mot mer uttalade vit makt-budskap. De är också oerhört bra på att ta unga på allvar, eller åtminstone låtsas göra det. En amerikansk mamma skrev om hur hennes 13-åring klivit in i den högerextrema nätvärlden, och det som stod ut allra mest var just det, att han med nätfascisterna för första gången känt att vuxna tog honom på allvar. Det är en direkt parallell till Emelie Roséns berättelse om hur de spelande ungdomarna reagerade på att ens bli intervjuade. Det finns något djupt sorgligt där, men också något väldigt viktigt som vi faktiskt kan sätta emot.