En vara har inga rättigheter

Bör ordet ”swish-journalist” ses som en förolämpning? I slutet av december skrev Kina-bevakaren och skribenten Jojje Olsson kritiskt om hur såväl tidningen Journalisten som Publicistklubbens ordförande Robert Aschberg använder begreppet nedsättande. I de fallen handlar det specifikt om Joakim Lamotte, men även Olsson själv finansierar primärt sin Kina-bevakning via swish och Patreon, alltså genom direkta gåvor från läsarna. Han frågar om han också bör betraktas som en ”oduglig tiggare”?

I SvD kom så i veckan en större text om hur den crowdfundade journalistiken i Sverige kommit att domineras av högerradikala opinionsbildare. Det finns undantag förstås, som Jojje Olsson eller som Blankspot Projekt där Brit Stakston och Martin Schibbye strävar efter att bevaka utrikesjournalistikens vita fläckar, men de stora pengarna går till skribenter som, förenklat uttryckt, är emot invandring och/eller feminism. I SvD görs analysen att det beror på att det är de ämnena som framförallt signalerar utanförskap och avoghet mot etablissemanget, vilket enklast får folk att klicka fram swish-appen. 

Det ligger mycket i det, men då har man samtidigt glömt det som kanske mer än något annat dominerar medieverkligheten i dag. Jag pratar om algoritmerna och synligheten i sociala medier. 

Jag föreläser en del om internet och sociala medier och hur de påverkar sådant som det demokratiska samtalet. En av de mest grundläggande sakerna är att förklara att det inte är extremister som är bra på sociala medier. Det är sociala medier som är bra på extremism. 

Så som affärsmodellerna är uppbyggda hos dagens stora plattformar, Facebook, Youtube, så är det inte det enskilda användaren som är kunden. Vi är varan som de säljer till sina verkliga kunder, annonsörerna. För att maximera vårt försäljningsvärde och göda oss som spädgrisar inför slakt så försöker plattformarna manipulera oss till rätt beteende. Rätt beteende, alltså mest ekonomiskt fördelaktigt för dem, har vi om vi tillbringar maximal tid på plattformen och ger ifrån oss maximalt med information om oss själva, genom att t ex likea och dela poster, göra kommentarer och i Facebooks fall göra tester om vilken Disneyfigur vi mest liknar. Mängden tid vi är på plattformen innebär den tid vi kan exponeras för reklamen och mängden information vi ger ifrån oss gör det möjligt att finkalibrera exakt vilken reklam vi ska utsättas för och när. 

Det enklaste sättet de kommit på för att förmå oss att bete oss såhär är att ge oss maximalt med känslor. Och inte vilka känslor som helst, utan negativa känslor, eftersom de är mycket starkare och mer långvariga. De försöker alltså aktivt med sina algoritmer visa oss material som gör oss så arga, rädda och ledsna som möjligt. 

Exakt samma affärsmodell som de högerradikala swishjournalisterna alltså. Vi ser en växelverkan mellan att plattformarna oftare visar upp inlägg som uppfyller de här kriterierna, och att opinionsbildarna levererar mer av den sortens material och att användarna då både likear och kommenterar och swishar mer ihärdigt. 

Vad kan man då göra åt det? För det är ju ingenting fel i sig med direkt läsarfinansierad journalistik, eller för all del med sociala medier (även om jag där ibland är mer tveksam). Går det att bryta den här cirkeln mot mer och mer skräck- och ilskemånglande? Så länge de stora digitala plattformarna har den här affärsmodellen är jag tveksam. Det spelar ingen större roll att vi protesterar, så länge vi fortsätter att leverera det värde de vill ha ut av oss. Kunden må alltid ha rätt, men varan har inga rättigheter alls.