Media måste sluta göra som nazister vill

Nazisterna ställde i en mem-bild den ”traditionella kvinnan” mot en ”thot”, importertad amerikansk slang för slampa. Det är dock mycket roligare att tänka att de syftade på egyptisk mytologi.

 

Jag lyssnar på en podd ur den svenska vit makt-miljön och hör ett antal mer eller mindre uppsatta personer fnittrande prata om den senaste framgångsrika kampanjen #skampatrullen. Inte på mycket länge har svenska högerextrema fått så stort utfall på så lite ansträngning. Ett par mem-bilder, en hashtagg, ett gäng troll- och bot-konton på twitter och KA-BOOM: en stort uppslagen artikel av stjärnkolumnisten Natalia Kazmierska i Aftonbladet, tv-inslag, miljontals människor nådda. Det klart att de är glada. 

Man kan analysera den här kampanjen på flera olika sätt. En vinkel handlar om den svenska radikalhögerns ilska mot att Sverigedemokraterna svängt i vissa så kallade kvinnofrågor. SD vill t ex inte längre driva abortmotstånd, eftersom partiet insett att det är en fråga som stöter bort många potentiella kvinnliga väljare. SD har också lyft upp kvinnliga företrädare som radikalhögern ser som alltför mjuka, alltför inflytelserika, alltför självständiga, eller alltför judiska i fallet med Paula Bieler. Det har också kommit fram kvinnor inom den högerradikala och högerextrema miljön med egna kanaler i sociala medier som inte alltid gör som ledarfigurerna vill. Delvis ska det här alltså ses som en intern maktkamp inom svensk vit makt-miljö. Att attackera kvinnors privata leverne utifrån skam och heder är en uråldrig modell, som inte sällan fortfarande fungerar. 

Värderingsmässigt är det förstås också helt allvarligt. Svenska högerextrema vill, precis som högerextrema överallt alltid velat, kontrollera kvinnor och ta ifrån kvinnor rättigheter. Att de nu använder sig av begrepp som ”svensk hederskultur” bör begripas på samma sätt som när amerikanska högerextrema talade om ”white sharia”, som begreppsstölder i postmodernismen, tänkta att samtidigt provocera, roa och förmedla gruppens helt äkta åsikter bakom ett skydd av potentiell ironi. 

För att nå ut bredare gav de sig sedan på kvinnor utanför den egna gruppen och valde några kvinnliga twittrare som de såg som både lätta måltavlor och precis lagom stora för att väcka medias uppmärksamhet. Att utsättas för twitterdrev från nazister är förstås vidrigt, och jag känner verkligen med dem som utsattes. Att däremot rusa fram från de vanliga medierna och omedelbart lyfta upp frågan är tyvärr bara att svälja nazibetet utan att ens titta efter kroken. 

Har media inte bättre koll än såhär på extremisters pr-strategier? Har vi inte lärt oss någonting av de senaste årens nazikampanjer mot Åhlens luciabilder, mot Jimmy Durmaz? 

I båda de fallen lyckades en handfull högerextrema få medierna att lyfta upp deras frågor på bästa sändningstid och ge dem enormt genomslag för något som nästan ingen enda svensk håller med om. Nästan ingen enda svensk tycker att mörkhyade barn bör uteslutas från luciatåg, nästan ingen enda svensk anser att kvinnor bör ha fått barnbarn vid 40 snarare än att ha levt roliga liv inklusive sexuella kontakter efter egen vilja. Nästan ingen svensk tycker att det är slampigt och hemskt av småbarnsmammor att dricka ett glas vin i soffan bredvid sina barn en fredagkväll. 

De enda som tycker så är en handfull extremister, och deras åsikter är inte mer relevanta än att det också finns folk som tror att jorden är platt. Det gör det inte roligare att utsättas för nazisternas hat, och personerna som hamnar i skottgluggen bör såklart få allt tänkbart stöd. Men media måste börja tänka lite mer på vad man egentligen gynnar när man hugger på allt som verkar dramatiskt. Ett drev på twitter eller en folkstorm på facebook kan lika gärna bara bestå av två personer med varsin uppsättning olika konton. Förr i världen kanske de hade ringt redaktionstelefonen och pratat länge och upprört om Palmemordet eller gatubelysningen i Sveg. På den tiden hade dock journalister vett nog att inte skriva upprörda artiklar om dem.