Journalistik är inte aktivism

”Jag började på riktigt fundera på problemet med ”call out culture” eller ”cancel culture” som feministisk metod runt drevet mot Mr Cool.” Feministen och kulturskribenten Hanna Gustafsson skrev i förra veckan på sin blogg om problemen med det som kallas ”cancel culture” eller ”deplattformering”. Företeelserna handlar om att människor inte bara kritiseras utifrån åsikter eller beteende utan att kritikerna också försöker få bort dem från medieplattformar och söker upp deras chefer eller uppdragsgivare för att förhindra deras fortsatta yrkesvärv eller synlighet i offentligheten. 

För den som inte minns det så handlade skandalen sommaren 2018 kring Mr Cool om att komikern bakom aliaset, Anton Magnusson, tre år tidigare hade skrivit en plump satirlåt om pedofili som nu upptäcktes av inflytelserika feminister. Därefter drogs en regelrätt och åtminstone kortsiktigt framgångsrik kampanj igång för att både få bort satirlåten från internet och för att generellt hindra Magnusson från att få uppträda. Gustafsson berättar i bloggen om hur inte minst kvinnliga komiker blev rädda under drevet. Tänk om de också skulle råka skämta om något som misshagade drevkulturen, då skulle de också riskera att bli av med sin försörjning. 

Sedan läser jag en intervju i SvD med Ian Buruma, som förra året blev av med jobbet som redaktör på New York Review of Books efter att ha publicerat en artikel där den kanadensiske medieprofilen Jian Ghomeshi, som anklagats för sexuella övergrepp under metoo-hösten, själv skrev om hur han hade upplevt saken. Buruma verkar inte särskilt bitter, han har ett stort nätverk och skriver på en ny bok, men han säger sig vara orolig över hur unga redaktörer och skribenter i dag inte vågar vara självständiga gentemot tidsandan av omsorg om att ha ett jobb att gå tillbaka till, eller intresserade uppdragsgivare också nästa dag. Den sortens rädsla ger ett sämre intellektuellt klimat, menar Buruma:

”Jag tror inte på att ha en tydlig politisk ståndpunkt i varenda fråga och sedan försvara den. Då blir du aktivist. Du ska inte vara aktivist utan intellektuell vilket innebär att tänka i banor som inte alltid är bekväma.”

Jag tror att både Buruma och Gustafsson har helt rätt, och att hotet från cancelkulturen både ger sämre och ytligare samtal och mindre motståndskraft mot de högerradikala strömningar som också försöker snöpa det offentliga samtalet och hindra de fria medierna. 

Det betyder dock i sig inte att det är ett hot mot yttrandefriheten om en tidning inte vill publicera en text och inte heller att det är ett skydd för yttrandefriheten att Facebook t ex tillåter lögner i politiska annonser. Det är inte ett kulturellt snöflingeproblem att studenter i dag skriver om texterna i gamla studentspex för att ta bort rasistiska eller sexistiska uttryck utan tvärtom ett vackert vårdande av kulturen för och av nya generationer. I yttrandefriheten ingår inte friheten från kritik om man säger något som andra finner anstötligt. Om vi tittar på sociala medier är det dessutom uppenbart att inte minst högerextrema krafter jobbar aktivt och medvetet för att tysta och tränga bort åsiktsmotståndare, så det är fullt rimligt att vilja försvara sig.

Alla dessa saker är sanna samtidigt. Själv tyckte jag att Ghomeshi-texten var mer än lovligt självömkande och inte ledde tankarna eller samtalet vidare alls, men också att det var bisarrt att Buruma blev av med jobbet för att ha tryckt den. Jag uppskattar personligen varken Mr Cool, Eddie Meduza eller Onkel Kånkel, andra kända svenska framförare av groteska könsberättelser, men skämt behöver inte vara kul för just mig för att få finnas. Jag delar dessutom verkligen Gustafssons obehag inför den instabila drevmentalitetens ökade inflytande, oavsett måltavla.

Det finns heller ingen enkel lösning där ett och samma svar gäller för alla situationer. I morgon ska Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof tala inför studenter i medie- och kommunikationsvetenskap på Göteborgs universitet om ”strategisk kommunikation” och ett upprop har cirkulerat för att stoppa honom. Om han faktiskt berättar sanningen om SD:s kommunikationsstrategier låter det dock otroligt intressant och väl värt att höra också för politiska motståndare. 

Att Moriskan på Folkets hus i Malmö däremot valt att boka av en ”provokativ” podd-föreställning som bjudit in Jimmie Åkesson framstår som fullt rimligt givet deras målgrupp. De har inget egenintresse av att göra alla sina vanliga besökare arga. Att en provokativ podd med Åkesson låter marginellt mer spännande än att se färg torka spelar säkert också in. 

Det är härligt som opinionsbildare och redaktör att hamna mitt i strömmen, åt vilket håll den nu går för ögonblicket, och hoppas på likes och mysig gemenskap. I dag finns ju också många småströmmar, där man kan bada i bekräftelse även som konträr och ”kontroversiell”. Är det någonting som medierna behöver just nu är det dock personer som vågar tänka själva och följa sin egen logik och etiska måttstock. Det är ingenting fel på aktivister, tvärtom. Men aktivismens logik är inte journalistikens. Medierna måste klara av att se längre och från andra vinklar. Om det är något jag hoppas på inför nästa år är det att vi mer konsekvent lyckas med det.