Vi måste lära våra pappor att uppföra sig på nätet

Han ser stillsam ut, men han kanske sitter där och näthatar?

 

”Det började för ett år sedan via sms, mail och Facebook. Det är en stämning som jag aldrig upplevt innan, trots att jag jobbat här så lång tid.” Stefan Svensson är chefredaktör för lokaltidningen Spegeln i Staffanstorp och berättar för Kvällsposten att redaktionen numera får hot skickade till sig så fort de publicerar kritiska frågor till kommunledningen. Personalen tycker inte längre att det känns tryggt att gå till jobbet. 

Spegeln är nu inte direkt skjutjärnsjournalistik. Tidningen beskriver själv sitt uppdrag som att ”förmedla det aktuella och positiva som händer i Staffanstorp” och ”vårt mål är att förmedla känslan av hur bra det är att bo i och kring Staffanstorp”. Ändå leder alltså de små skärvor av kritik mot den M-SD-ledda kommunen som trots allt publiceras till att journalisterna får ta emot hot.

Det här är inte längre särskilt ovanligt bland svenska journalister. När Reportrar utan gränser publicerade sitt årliga pressfrihetsindex i somras  hade Sverige tappat från plats två till plats tre, och även om detta förstås fortsatt är en hedervärd position så pekas hotet och trakasserierna mot journalister ut som ett av skälen till nedflyttningen. Tre av tio svenska journalister har enligt en undersökning från JMG utsatts för hot i år, och sju av tio för trakasserier. De som framförallt ligger bakom hoten är högerextremister, och i viss utsträckning fungerar hoten som de är menade. Fyra av tio journalister säger att de avstått från att bevaka vissa personer eller ämnen på grund av rädsla och obehag. 

Även andra sorters extremister hotar medierna, som när Gefle Dagblad granskade den lokala moskéns kopplingar till terrorism, vilket ledde till bombhot mot hela redaktionen och mordhot mot dåvarande chefredaktören Anna Gullberg, och polisanmälan och så småningom fällande dom. Så sent som i januari i år hotades en journalist på GD igen av andra personer med kopplingar till moskén.  

Bara häromdagen läste jag hur någon skrev på twitter att Moa Berglöf, kolumnist på bl a Sydsvenskan, ”borde gasas” för något hon sagt i TV. Twitter ansåg dock inte att detta stred mot reglerna. 

Jag tror att det finns flera spår här. Det ena är hur extrema våldsdyrkande organisationer medvetet agerar för att tysta medierna. De gör det genom hot och trakasserier, både verbalt och i handling. Det här är ett allvarligt problem för både journalisters säkerhet och för pressfriheten. Men det andra är hur hot och trakasserier för många människor verkar ha blivit ett normalt sätt att reagera om man blir sur på något. Om man tidigare muttrade hemma för att någon sade något på tv som man inte höll med om, eller det stod något i lokaltidningen som gjorde en upprörd, så skriver man i dag på sociala medier att den jäveln borde dö. Om man blir ifrågasatt kanske man skickar en gråtskrattsmiley. 

Det här är också ett allvarligt problem, men på ett annat sätt. Det är trots allt rätt få personer i Sverige som är aktiva nazister eller våldsamma IS-supportrar och även om jag hoppas att säkerhetstjänsten har så bra koll på dem som möjligt så påverkar de lyckligtvis inte hela det offentliga samtalet. Det gör däremot alla dessa tiotusentals människor som helt har kastat av sig reglerna för hur man beter sig mot andra människor. Många av dem har SD-sympatier, vilket Spegeln i Staffanstorp får känna på, men inte alls alla. Det här är bredare, och enligt en ny studie från FOI handlar det inte om ungdomar utan framförallt om medelålders män. Det är alltså inte framförallt våra barn som vi måste lära hur man uppför sig på nätet, utan våra män och våra pappor.