Media måste sluta göra som nazister vill

Nazisterna ställde i en mem-bild den ”traditionella kvinnan” mot en ”thot”, importertad amerikansk slang för slampa. Det är dock mycket roligare att tänka att de syftade på egyptisk mytologi.

 

Jag lyssnar på en podd ur den svenska vit makt-miljön och hör ett antal mer eller mindre uppsatta personer fnittrande prata om den senaste framgångsrika kampanjen #skampatrullen. Inte på mycket länge har svenska högerextrema fått så stort utfall på så lite ansträngning. Ett par mem-bilder, en hashtagg, ett gäng troll- och bot-konton på twitter och KA-BOOM: en stort uppslagen artikel av stjärnkolumnisten Natalia Kazmierska i Aftonbladet, tv-inslag, miljontals människor nådda. Det klart att de är glada. 

Man kan analysera den här kampanjen på flera olika sätt. En vinkel handlar om den svenska radikalhögerns ilska mot att Sverigedemokraterna svängt i vissa så kallade kvinnofrågor. SD vill t ex inte längre driva abortmotstånd, eftersom partiet insett att det är en fråga som stöter bort många potentiella kvinnliga väljare. SD har också lyft upp kvinnliga företrädare som radikalhögern ser som alltför mjuka, alltför inflytelserika, alltför självständiga, eller alltför judiska i fallet med Paula Bieler. Det har också kommit fram kvinnor inom den högerradikala och högerextrema miljön med egna kanaler i sociala medier som inte alltid gör som ledarfigurerna vill. Delvis ska det här alltså ses som en intern maktkamp inom svensk vit makt-miljö. Att attackera kvinnors privata leverne utifrån skam och heder är en uråldrig modell, som inte sällan fortfarande fungerar. 

Värderingsmässigt är det förstås också helt allvarligt. Svenska högerextrema vill, precis som högerextrema överallt alltid velat, kontrollera kvinnor och ta ifrån kvinnor rättigheter. Att de nu använder sig av begrepp som ”svensk hederskultur” bör begripas på samma sätt som när amerikanska högerextrema talade om ”white sharia”, som begreppsstölder i postmodernismen, tänkta att samtidigt provocera, roa och förmedla gruppens helt äkta åsikter bakom ett skydd av potentiell ironi. 

För att nå ut bredare gav de sig sedan på kvinnor utanför den egna gruppen och valde några kvinnliga twittrare som de såg som både lätta måltavlor och precis lagom stora för att väcka medias uppmärksamhet. Att utsättas för twitterdrev från nazister är förstås vidrigt, och jag känner verkligen med dem som utsattes. Att däremot rusa fram från de vanliga medierna och omedelbart lyfta upp frågan är tyvärr bara att svälja nazibetet utan att ens titta efter kroken. 

Har media inte bättre koll än såhär på extremisters pr-strategier? Har vi inte lärt oss någonting av de senaste årens nazikampanjer mot Åhlens luciabilder, mot Jimmy Durmaz? 

I båda de fallen lyckades en handfull högerextrema få medierna att lyfta upp deras frågor på bästa sändningstid och ge dem enormt genomslag för något som nästan ingen enda svensk håller med om. Nästan ingen enda svensk tycker att mörkhyade barn bör uteslutas från luciatåg, nästan ingen enda svensk anser att kvinnor bör ha fått barnbarn vid 40 snarare än att ha levt roliga liv inklusive sexuella kontakter efter egen vilja. Nästan ingen svensk tycker att det är slampigt och hemskt av småbarnsmammor att dricka ett glas vin i soffan bredvid sina barn en fredagkväll. 

De enda som tycker så är en handfull extremister, och deras åsikter är inte mer relevanta än att det också finns folk som tror att jorden är platt. Det gör det inte roligare att utsättas för nazisternas hat, och personerna som hamnar i skottgluggen bör såklart få allt tänkbart stöd. Men media måste börja tänka lite mer på vad man egentligen gynnar när man hugger på allt som verkar dramatiskt. Ett drev på twitter eller en folkstorm på facebook kan lika gärna bara bestå av två personer med varsin uppsättning olika konton. Förr i världen kanske de hade ringt redaktionstelefonen och pratat länge och upprört om Palmemordet eller gatubelysningen i Sveg. På den tiden hade dock journalister vett nog att inte skriva upprörda artiklar om dem.  

Journalistik är inte aktivism

”Jag började på riktigt fundera på problemet med ”call out culture” eller ”cancel culture” som feministisk metod runt drevet mot Mr Cool.” Feministen och kulturskribenten Hanna Gustafsson skrev i förra veckan på sin blogg om problemen med det som kallas ”cancel culture” eller ”deplattformering”. Företeelserna handlar om att människor inte bara kritiseras utifrån åsikter eller beteende utan att kritikerna också försöker få bort dem från medieplattformar och söker upp deras chefer eller uppdragsgivare för att förhindra deras fortsatta yrkesvärv eller synlighet i offentligheten. 

För den som inte minns det så handlade skandalen sommaren 2018 kring Mr Cool om att komikern bakom aliaset, Anton Magnusson, tre år tidigare hade skrivit en plump satirlåt om pedofili som nu upptäcktes av inflytelserika feminister. Därefter drogs en regelrätt och åtminstone kortsiktigt framgångsrik kampanj igång för att både få bort satirlåten från internet och för att generellt hindra Magnusson från att få uppträda. Gustafsson berättar i bloggen om hur inte minst kvinnliga komiker blev rädda under drevet. Tänk om de också skulle råka skämta om något som misshagade drevkulturen, då skulle de också riskera att bli av med sin försörjning. 

Sedan läser jag en intervju i SvD med Ian Buruma, som förra året blev av med jobbet som redaktör på New York Review of Books efter att ha publicerat en artikel där den kanadensiske medieprofilen Jian Ghomeshi, som anklagats för sexuella övergrepp under metoo-hösten, själv skrev om hur han hade upplevt saken. Buruma verkar inte särskilt bitter, han har ett stort nätverk och skriver på en ny bok, men han säger sig vara orolig över hur unga redaktörer och skribenter i dag inte vågar vara självständiga gentemot tidsandan av omsorg om att ha ett jobb att gå tillbaka till, eller intresserade uppdragsgivare också nästa dag. Den sortens rädsla ger ett sämre intellektuellt klimat, menar Buruma:

”Jag tror inte på att ha en tydlig politisk ståndpunkt i varenda fråga och sedan försvara den. Då blir du aktivist. Du ska inte vara aktivist utan intellektuell vilket innebär att tänka i banor som inte alltid är bekväma.”

Jag tror att både Buruma och Gustafsson har helt rätt, och att hotet från cancelkulturen både ger sämre och ytligare samtal och mindre motståndskraft mot de högerradikala strömningar som också försöker snöpa det offentliga samtalet och hindra de fria medierna. 

Det betyder dock i sig inte att det är ett hot mot yttrandefriheten om en tidning inte vill publicera en text och inte heller att det är ett skydd för yttrandefriheten att Facebook t ex tillåter lögner i politiska annonser. Det är inte ett kulturellt snöflingeproblem att studenter i dag skriver om texterna i gamla studentspex för att ta bort rasistiska eller sexistiska uttryck utan tvärtom ett vackert vårdande av kulturen för och av nya generationer. I yttrandefriheten ingår inte friheten från kritik om man säger något som andra finner anstötligt. Om vi tittar på sociala medier är det dessutom uppenbart att inte minst högerextrema krafter jobbar aktivt och medvetet för att tysta och tränga bort åsiktsmotståndare, så det är fullt rimligt att vilja försvara sig.

Alla dessa saker är sanna samtidigt. Själv tyckte jag att Ghomeshi-texten var mer än lovligt självömkande och inte ledde tankarna eller samtalet vidare alls, men också att det var bisarrt att Buruma blev av med jobbet för att ha tryckt den. Jag uppskattar personligen varken Mr Cool, Eddie Meduza eller Onkel Kånkel, andra kända svenska framförare av groteska könsberättelser, men skämt behöver inte vara kul för just mig för att få finnas. Jag delar dessutom verkligen Gustafssons obehag inför den instabila drevmentalitetens ökade inflytande, oavsett måltavla.

Det finns heller ingen enkel lösning där ett och samma svar gäller för alla situationer. I morgon ska Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof tala inför studenter i medie- och kommunikationsvetenskap på Göteborgs universitet om ”strategisk kommunikation” och ett upprop har cirkulerat för att stoppa honom. Om han faktiskt berättar sanningen om SD:s kommunikationsstrategier låter det dock otroligt intressant och väl värt att höra också för politiska motståndare. 

Att Moriskan på Folkets hus i Malmö däremot valt att boka av en ”provokativ” podd-föreställning som bjudit in Jimmie Åkesson framstår som fullt rimligt givet deras målgrupp. De har inget egenintresse av att göra alla sina vanliga besökare arga. Att en provokativ podd med Åkesson låter marginellt mer spännande än att se färg torka spelar säkert också in. 

Det är härligt som opinionsbildare och redaktör att hamna mitt i strömmen, åt vilket håll den nu går för ögonblicket, och hoppas på likes och mysig gemenskap. I dag finns ju också många småströmmar, där man kan bada i bekräftelse även som konträr och ”kontroversiell”. Är det någonting som medierna behöver just nu är det dock personer som vågar tänka själva och följa sin egen logik och etiska måttstock. Det är ingenting fel på aktivister, tvärtom. Men aktivismens logik är inte journalistikens. Medierna måste klara av att se längre och från andra vinklar. Om det är något jag hoppas på inför nästa år är det att vi mer konsekvent lyckas med det. 

Vi måste lära våra pappor att uppföra sig på nätet

Han ser stillsam ut, men han kanske sitter där och näthatar?

 

”Det började för ett år sedan via sms, mail och Facebook. Det är en stämning som jag aldrig upplevt innan, trots att jag jobbat här så lång tid.” Stefan Svensson är chefredaktör för lokaltidningen Spegeln i Staffanstorp och berättar för Kvällsposten att redaktionen numera får hot skickade till sig så fort de publicerar kritiska frågor till kommunledningen. Personalen tycker inte längre att det känns tryggt att gå till jobbet. 

Spegeln är nu inte direkt skjutjärnsjournalistik. Tidningen beskriver själv sitt uppdrag som att ”förmedla det aktuella och positiva som händer i Staffanstorp” och ”vårt mål är att förmedla känslan av hur bra det är att bo i och kring Staffanstorp”. Ändå leder alltså de små skärvor av kritik mot den M-SD-ledda kommunen som trots allt publiceras till att journalisterna får ta emot hot.

Det här är inte längre särskilt ovanligt bland svenska journalister. När Reportrar utan gränser publicerade sitt årliga pressfrihetsindex i somras  hade Sverige tappat från plats två till plats tre, och även om detta förstås fortsatt är en hedervärd position så pekas hotet och trakasserierna mot journalister ut som ett av skälen till nedflyttningen. Tre av tio svenska journalister har enligt en undersökning från JMG utsatts för hot i år, och sju av tio för trakasserier. De som framförallt ligger bakom hoten är högerextremister, och i viss utsträckning fungerar hoten som de är menade. Fyra av tio journalister säger att de avstått från att bevaka vissa personer eller ämnen på grund av rädsla och obehag. 

Även andra sorters extremister hotar medierna, som när Gefle Dagblad granskade den lokala moskéns kopplingar till terrorism, vilket ledde till bombhot mot hela redaktionen och mordhot mot dåvarande chefredaktören Anna Gullberg, och polisanmälan och så småningom fällande dom. Så sent som i januari i år hotades en journalist på GD igen av andra personer med kopplingar till moskén.  

Bara häromdagen läste jag hur någon skrev på twitter att Moa Berglöf, kolumnist på bl a Sydsvenskan, ”borde gasas” för något hon sagt i TV. Twitter ansåg dock inte att detta stred mot reglerna. 

Jag tror att det finns flera spår här. Det ena är hur extrema våldsdyrkande organisationer medvetet agerar för att tysta medierna. De gör det genom hot och trakasserier, både verbalt och i handling. Det här är ett allvarligt problem för både journalisters säkerhet och för pressfriheten. Men det andra är hur hot och trakasserier för många människor verkar ha blivit ett normalt sätt att reagera om man blir sur på något. Om man tidigare muttrade hemma för att någon sade något på tv som man inte höll med om, eller det stod något i lokaltidningen som gjorde en upprörd, så skriver man i dag på sociala medier att den jäveln borde dö. Om man blir ifrågasatt kanske man skickar en gråtskrattsmiley. 

Det här är också ett allvarligt problem, men på ett annat sätt. Det är trots allt rätt få personer i Sverige som är aktiva nazister eller våldsamma IS-supportrar och även om jag hoppas att säkerhetstjänsten har så bra koll på dem som möjligt så påverkar de lyckligtvis inte hela det offentliga samtalet. Det gör däremot alla dessa tiotusentals människor som helt har kastat av sig reglerna för hur man beter sig mot andra människor. Många av dem har SD-sympatier, vilket Spegeln i Staffanstorp får känna på, men inte alls alla. Det här är bredare, och enligt en ny studie från FOI handlar det inte om ungdomar utan framförallt om medelålders män. Det är alltså inte framförallt våra barn som vi måste lära hur man uppför sig på nätet, utan våra män och våra pappor. 

Svensk journalistik mår riktigt bra

I dag avslöjades nomineringarna till stora journalistpriset, och precis som de senaste åren är min övergripande känsla innerlig glädje och tacksamhet över hur fantastiskt bra journalister och journalistisk vi ändå har i det här landet. Mitt bland alla nedskärningar och hackande affärsmodeller lyckas människor och redaktioner gång på gång publicera de mest makalösa texter och program och enskilda röster skär hela tiden rakt igenom bruset. 

I år finns flera verkliga favoriter bland de nominerade. Ta bara Irena Pozar, som nominerats till Årets röst, som på helt egen hand numera driver det gamla varumärket Veckorevyn att faktiskt tala för och med unga kvinnor, på djupaste allvar. Hon intervjuar popstjärnor och politiker och skriver om allt från hur kvinnor utsätts extra i humanitära katastrofer till hur de behandlas i svensk vård. Det är galaktiska avstånd mellan det Pozar gör och den Veckorevyn som jag själv växte upp med, vars primära syfte tycktes vara att förklara för unga tjejer att vi aldrig var smala eller snygga nog, och att det alltid fanns något hos oss som behövde förändras och förbättras. 

Viviana Canoilas är nominerad till Årets berättare för sitt reportage i DN ”Varför letade ingen efter Asad, 15?” Det publicerades i somras, men jag tänker fortfarande ofta på hennes berättelse, om hur en 15-åring kunde försvinna och mördas utan att myndigheterna knappt verkade bry sig. 

Uppdrag granskning tävlar mot sig själv i kategorin Årets avslöjande, med både sitt reportage om Swedbank och penningtvätten, och det om hur FN mörkade utredningen om mordet på svenska Zaida Catalán och hennes amerikanska kollega Michael Sharp i Kongo 2017. FN-reportaget vann en välförtjänt Emmy för en månad sedan, och tar rimligen hem det här också, men Axel Gordh Humlesjö, som producerat båda de här ohyggligt bra granskningarna, är bara att gratulera oavsett. Att få fram inte bara ett utan två såhär bra reportage under ett och samma år är värt all beundran. I samma kategori tävlar dessutom Andreas Persson med sitt avslöjande från Sydsvenskan om de fem syskonen som i åratal hållits gömda från samhället. Den granskande journalistiken i Sverige mår rätt så bra. 

Det finns fler att lyfta bland de nominerade, som Patrik Lundberg som nominerats till årets röst och SvD Juniors Ebbas historia som nominerats till Årets förnyare, men det jag slås av är ändå framförallt mängden, massan, bredden, höjden. Jag kan komma på åtskilliga andra texter, reportage och personer som också kunde ha rättvist nominerats, och som mediekritiker är jag glad att åtminstone i dag bara lägga undan den arga rödpennan och vara glad. Ni är så himla bra. Jag är så glad att jag får läsa och lyssna på er. 

Tänk på att Sverigedemokraterna snart kommer vara staten

För säkert tio år sedan var jag på Stockholm Internet Forum, en stor internationell internet-konferens som arrangerades ihop med bl a svenska UD. Det här var på den tiden när frågor om integritet och avlyssning fortfarande väckte intresse, och många människor bekymrade sig över hur pass intimt övervakade vi faktiskt var av både stater och privata företag. I en panel på konferensen satt dåvarande utrikesminister Carl Bildt och fick en fråga om hur man egentligen skulle se på att västländer använde likartade övervakningstekniker som diktaturer och auktoritära stater. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men han svarade ungefär att det är okej när goda länder gör det. 

Få frågor ligger väl i dag lika långt ner på uppmärksamhetsskalan som just oro för övervakning och integritet. De politiska partierna tävlar tvärtom om att komma med de hårdaste förslagen, om alltfrån utökade DNA-register (moderaterna) till förslaget nu från regeringen plus centern och liberalerna om att polisen ska få rätt att installera trojaner på folks mobiltelefoner och datorer för att kunna läsa också krypterad kommunikation. (Enda skälet till att moderaterna är emot regeringens förslag är för att de inte tycker att det går tillräckligt långt.)

Polisen ska också ha rätt att på det här sättet fjärrstyra mikrofoner och kameror för att fånga upp vad som sker omkring misstänkta personer.  Läkare, advokater och journalister pekas ut som undantagna från övervakningen, men det är svårt att veta hur man har tänkt avgöra vem som är journalist. Det är ingen skyddad titel, många går i dag in och ut ur yrket från en dag till en annan för att mångsyssla ihop till sin försörjning. Anne Ramberg har kritiserat förslaget ur demokratisynvinkel, och jag utgår från att journalistföreträdare också kommer protestera.

Att tjata om det integritetskränkande i att polisen ska kunna spara DNA från folk som inte dömts för brott eller att personer som umgås med misstänkta brottslingar kanske har rätt att inte bli filminspelade av polisen i helt privata situationer är inte särskilt gångbart på dagens åsikts-marknad. Nu vill alla komma åt buset, kosta vad det kosta vill (i såväl pengar som medborgarrättsliga kostnader). Men jag kan inte låta bli att tänka på det där som Bildt sade, och på hur världen utvecklat sig sedan dess. 

För det första så är trojaner och bakdörrar in i datorer ingenting som svensk polis kommer tota ihop själva. De måste köpa in tekniken, vilket man som Marcus Jerräng skriver gör från företag som också säljer sin teknik till andra instanser. Det kan vara andra stater, mer eller mindre goda, eller ickestatliga aktörer som också vill kunna komma åt krypterad information. Att information om säkerhetshål kommersialiseras på det här sättet gör att datorer blir mindre säkra för oss alla. Jon Karlung från Bahnhof skrev klokt om de här riskerna när förslaget var aktuellt för ett par år sedan.

Den politiska kartan har också förändrats. I opinionsmätningar i dag är Sverigedemokraterna ofta näst största parti och emellanåt det störst. Det känns mest som en tidsfråga innan den formella alliansen mellan m, kd och sd presenteras, om inte annat för att det är högerns enda tänkbara sätt inom överskådlig tid att nå makten. 

Vi är vana i Sverige vid att se staten som i grunden god, och på många sätt har det förstås varit rimligt. Våra politiker har i internationell jämförelse varit osedvanligt icke-korrumperade och vi har haft regeringar som inte i någon större utsträckning gynnat vissa grupper före andra, utan tvärtom haft ett bredare samhällsperspektiv. Nu bortser jag från allt från tvångssteriliseringar, romregister och tvångsassimilering av samer, men även inklusive sådana skamfläckar har den svenska moderna staten varit mer ”god” än de flesta andra stater. Den har på det stora hela förtjänat vår tillit. 

Men samhället i dag är inte som det har varit. Polariseringen ökar hela tiden, och minst ett av riksdagspartierna är uttalat emot det vi kallar den liberala demokratin, med fria domstolar och medier och andra maktdelningsmekanismer gentemot den direkta politiska makten. Vad händer om ett sådant parti sitter i regeringen? Kommer Sverige lika självklart då vara ett av de ”goda länderna”, med Bildts ord, som får övervaka och registrera sin befolkning utan att det är ett problem? 

Om man säger det direkt: känns det lika okej att staten får installera trojaner på allas telefoner om det är Sverigedemokraterna som är staten? 

Vågar svenska youtubers att testa att leva som Odysseus?

(Obs, bilden är ett montage)

 

Det har varit mycket diskussioner om skolan på sistone, och många inlägg av den vanliga genren att vuxna människor med tillgång till medierna diskuterar hur eländigt det står till med dagens ungdom. 

Först kom Statens medieråd med sin årliga rapport om ungas medievanor, och där konstaterades att läsandet sjunker drastiskt. För bara 7 år sedan, 2012, läste 23 procent av 17–18-åringarna dagligen, förra året var det nere på 11 procent. Det här gäller alltså frivilligt läsande utanför skolan.   Det här är förstås oroande, och i linje med andra undersökningar som visar att läsande nära nog försvunnit som fritidssysselsättning bland pojkar. Å andra sidan uppger 15 procent av 17-18-åringarna att de lyssnar på ljudböcker oftare än en gång i veckan, 3 procent gör det varje dag. Vid förra undersökningen var ljudbokslyssnande så ovanligt att det inte ens fanns med i undersökningen. 

Därefter kom nyheten om hur Skolverket ville stryka både antiken och poesin ur kursplanerna. Protesterna mot antikbeslutet blev dock så stora att man ändrade sig. Jag är personligen glad över det, men förvånades faktiskt över hur pass många i svensk offentlighet som brann för såväl Iliaden som Marcus Aurelius. Som någon som faktiskt skriver om antik litteratur märker jag det inte direkt till vardags. När Ebba Busch Thor skrev om att antiken är viktig för att förstå hur Aristoteles och den katolska kyrkan drev fram den heliocentriska världsbilden kändes kanske engagemanget också en smula förvirrat.

Den kanske klokaste kommentaren kom dock från Anna Andersson, om att alla vi bokmalar som går ut och berättar om hur mycket vi älskar att läsa knappast gör någon skillnad till det bättre. För hur övertygad blir en läsningsskeptisk 17-åring av om en dammig kulturskribent skriver lyriska inlägg om sin barndoms bokkärlekar? Den som alltid har älskat läsning förstår inte varför i all världen inte alla gör det, och den som inte älskar läsning kommer bara känna sig bortstött av det här uppvisandet av starka gemenskaper som hen uppenbart inte ingår i. Andersson jämförde med träning och hur otroligt provocerande det känns när folk som springer maraton före frukost ska förklara hur himla bra man mår av träning om man själv knappt orkar gå ut i köket för att hämta mer kaffe. 

Det som krävs är alltså att personer som inte själva är livslånga boknördar, och som kan nå ut till säg tonårskillar, börjar prata om böcker från ett nybörjarhåll. Jag tänker omedelbart på youtubers som JLC eller Random Making Movies som bland annat gör filmer där de testar nya, galna grejer. JLC testade i somras alla barn önskedröm, att vara ensamma på Liseberg och få åka allting hur mycket som helst utan köer, de har tävlat i folkrace och bakåtvoltat från högsta trampolinen (något som tyvärr ledde till att en av killarna fick en pungskada). Random Making Movies har testat att övernatta på Gröna  Lund, att kampsport-sparra mot proffs, att laga världens svåraste maträtter, äta världens mest kaloririka hamburgare. 

Om jag får dagdrömma vill jag att de ska anta utmaningen att inte bara läsa säg Odysséen, de ska också testa att utsätta sig för allting som Odysseus måste göra på väg hem till Ithaka. Förblinda  en cyklop, segla mellan Skylla och Charybdis, klara sig undan sirenernas lockrop, undvika att bli förvandlade till grisar. Som avslutning får de prova om de kan spänna en rejäl båge och träffa åtminstone något sånär rätt. Det här blir en större utmaning än att äta världens äckligaste mat, och det kommer bli riktigt bra youtube-content. Läsuppmaningen kommer på köpet. 

”SVT har inte uppfattat den flyttade åsiktskorridoren”

Vart vill SVT komma genom att ständigt lyfta fram det mest polariserande? Det undrar Isobel Hadley Kamptz i samband med att SVT presenterar projektet ”Sverige Möts”.

LÄS MER: Replik från SVT

Häromdagen presenterade SVT sitt nya projekt ”Sverige möts”. Projektet ska ta reda på hur pass polariserat Sverige egentligen är, och inkluderar både opinionsundersökningar, mediebevakning och event där enskilda tittare som vill vara med paras ihop med personer som inte tycker likadant som de själva.

Det här är ett intressant anslag. Även om de mest uttalade teorierna om filterbubblor verkar överdriva hur pass mycket människor i dag stänger in sig ihop med sina åsiktsfränder så finns otvetydigt en sådan utveckling. I Sverige generellt gäller också, nu som tidigare, att vi inte egentligen alls gillar olika. Svenskar tycker, om man ska hårdra det, om konsensus, ogillar öppna konflikter och vill att alla ska vara ungefär likadana. I det här perspektivet är begreppet åsiktskorridor utpräglat relevant, och man kan notera att på samma sätt som det för fem-sex år sedan var rätt ensamt i offentligheten att uttala sig tydligt emot invandring så tycker i dag nästan alla i stället lika om hårdare tag mot brottsligheten och att vi tvärtom måste ha höga gräns-stängsel mot omvärlden. Korridoren finns kvar och frodas, den har bara flyttat på sig. Värt att notera är att åtskilliga röster inom socialdemokratin under hösten gått ut och kräver en ännu hårdare invandringspolitik, och att nästan ingen inom rörelsen säger emot, åtminstone inte offentligt. Vi gillar inte bråk, vi gillar inte olika.

Så som samhällsklimatet är just nu är det alltså helt och hållet mainstream i Sverige att vara för stängda gränser. Några enstaka liberaler säger emot, men tidsandan är entydig. Därför var det intressant att SVT i tisdags valde att dra igång tv-delen av ”Sverige möts” med att intervjua en person som just var emot invandring, och som fick berätta om hur hans släktingar och vänner vänt sig mot honom på grund av det. Jan, som han hette, tyckte att det här var en fara för demokratin och att man i en demokratisk rättsstat måste respektera varandras åsikter. Nu säger förstås rättsstaten ingenting alls om huruvida folk måste vara kompisar med Jan eller någon annan, men visst finns det en poäng i att kunna se bortom politik i sina personliga relationer. Jan uttryckte också att han kände sig utsatt för brunsmetning och demonisering. Som ett exempel på att han själv ibland använder lite hårda ord tog SVT upp ett inlägg på nätet där han kallat Stefan Löfven för ”pajas”.

Det krävde dock väldigt lite sökning för att upptäcka att Jan på nätet också kallat Annika Strandhäll för hora och Anna-Maria Corazza-Bildt för häxa, att han sagt att islam är fascism och värre än Hitler, och att han sprider märkliga konspirationsteorier om allt från telenät till trilaterala kommissionen. Och det är bara det han säger i helt öppna forum. Inget av det är olagligt, men det ger kanske en lite annan bild än det som SVT lyfte fram. Om någon nu av SVT görs till ansikte för personer som vi borde prata med trots att de har annorlunda åsikter så kan det ju vara bra om det inte är någon som själv aktivt bidrar till en polariserad och aggressiv samhällsdebatt. Om jag kände någon som brukade kalla kvinnliga politiker för hora skulle jag nog dra åt mig öronen oavsett vad personen tyckte i sakfrågor.

Nå, SVT har uppenbart slarvat med researchen, men vad som är värre är att de inte alls tycks ha uppfattat det förändrade samtalet och den flyttade åsiktskorridoren. För varje gång som medierna vill lyfta upp någon som är ”kontroversiell”, som ”vågar sticka ut” eller som ”provocerar” så är det nästan alltid samma typer av personer. De som lyfts upp kommer nästan alltid från den högerradikala kanten och det helt oavsett hur pass mainstream deras åsikter hunnit bli i den allmänna förskjutningen. De lyckas gång på gång porträtteras som utsatta underdogs, samtidigt som de i allt högre utsträckning dominerar det politiska samtalet.

Den mediala besattheten vid det som polariserar är dessutom självförstärkande, precis på samma sätt som de ständiga upprepningarna av att tilliten i samhället minskar. Tilliten minskar nämligen inte alls i Sverige, i nästan alla grupper är tilliten både till samhällsinstitutionerna och till andra människor stabilt rekordhög, detta enligt European Values Study, World Values Survey, European Social Survey, och SOM. Ändå påstås det gång på gång, i det här SVT-inslaget av professor Lars Trägårdh vars egen forskning bara pekar på en mycket liten tillits-minskning, och bara på vissa ställen.

Om man gång på gång lyfter upp det mest polariserande så kommer polariseringen öka. Om man gång på gång hävdar att tilliten minskar, så kommer tilliten minska. Man kan förstås välja att göra det ändå, men frågan är om SVT har tänkt igenom vart man vill komma.