Instagram slopar likes count

Även om den värsta hypen har lagt sig så finns det fortfarande något kittlande och härligt med likes, comments och shares, eller hur? Och det är väl klart att man hellre tar dem än att det ekar tomt i underkanten? Och om man nu ändå blir glad av dem så kan de väl lika gärna bli fler? Och under ytan lurar också den hemliga drömmen om att bli viral. Om att få så inihelvete många likes att alla ba – h e r r e g u d – du är ett sociala medier-geni!

 

Idag släpptes, vad som väl mest kan liknas vid ett rykte, om att Instagram nu ska dölja antal likes på poster. Ni förstår väl att det inte är taget ur luften? Att det beror på att likes och comments inte säger så mycket om hur posten har presterat. Kort och gott för att den målgrupp som faktiskt använder likes och comments inte är synonymt med den målgrupp som använder plattformen.

 

Detta ser jag som ytterligare ett tecken på att det nu, en gång för alla, är dags att släppa fokus på engagement. Engagement i form av likes, comments och shares definierar inte framgång i något socialt medium. Lek åtminstone med den tanken! Och glöm inte dessa tre mycket viktiga insikter:

 

Inte synonymt med användande

De allra, allra flesta användare av de största sociala medie-plattformarna använder inte likes, comment och shares som ett uttryck för sina åsikter. Det betyder också, som jag nämnde ovan, att användare av sociala plattformar inte är synonymt med ett liksidigt beteende.

Utan att veta siffror är det väldigt många som benämns som,  och också är, användare av Facebooks fyra plattformar som inte använder eller ens besöker den eller de plattformar som medger likes, comments och shares. Det kan lika gärna vara ett besök på WhatsApp eller Messenger som utgör användandet. Det måste man helt enkelt ha i sin strategi. Och det är viktigare än ”hur ökar vi engagement”.

 

Dålig annonsplacering

Reach uppbyggt på organisk räckvidd som i sin tur bygger på engagement innebär per definition den absolut sämsta annonsplaceringen. Skälet till det säger sig självt. Nothing of value is for free… Dessutom går du miste om alla data som ska leda dig vidare till nya affärsmässiga framgångar. Dålig annonsplacering är helt enkelt likställt med dålig affärsnytta.

 

Var smart med knappa resurser

Fokuset på engagement riskerar att ta överhanden över vilken klok person som helst. Man hamnar i våldet på algoritmen och missar väldigt ofta skogen för alla träd. Facebook är en databas med data om sina användare som du som annonsör ska utnyttja på alla tänkbara sätt. Att lägga mest energi på hur man ökar engagement är ett förminskande av den output du kan få om du börjar klappa plattformen medhårs…

 

 

Jag vet för all del att väldigt många nu suckar och säger – men gud jag vet vad hon tjatar. Säg gärna till då. De flesta tappar fortfarande kaffet i knät när jag säger att de aldrig mer i livet behöver publicera en post i en Facebookfeed.

 

Lycka till ändå till precis alla!

April, april

Det var första april det… Det tar mig alltid några dagar att smälta inrycken från dagar med sk ”viral potential”.

Ni som följer mig vet vid det här laget varför jag inte gillar dagar med ”viral potential” och även om jag är fullt medveten om att min tröttma här är HÖGST personlig ska jag ändå återbesöka ett par argument som kanske gör att vi kan passera nästa tillfälle med mera värdighet och mindre snedsteg som vi får sota för när det blir ”vardag” igen.

 

Att arbeta strategilöst är ofta resultslöst också

Det finns naturligtvis undantag – Burger Kings veganska Whopper nådde ju ut finfint – men de allra flesta aprilskämt och dess motsvarigheter är inte bara tramsiga – de är också helt strategilösa. Det vill säga utformade ENBART för att få många likes med väldigt lite förankring i vad man faktiskt vill säga och uppnå med sin kommunikation i övrigt. Jag vill inte gå in på specifika exempel, men ni som hänger på internet såg själva de tossiga produktnyheterna som kanske, kanske passerade på någon plattform. De allra flesta obemärkt.

 

Strategilös snabbhet är också en risk

Att arbeta strategilöst har också ett pris. Det sammanfattas väl egentligen bäst som att strategilöst är lika med inte särskilt genomtänkt. Det här kanske var lite otur när man tänkte t ex:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jd0M2w/sos-alarm-far-kritik-efter-aprilskamt

 

Och igen – noll förankring i vad man som varumärke vill stå för och nå ut med för typ av kommunikation och budskap. Enbart ”viralt”.

 

Likes är inte gåtans lösning

Sedan det här med likes. Ni vet va – att väldigt få kvarvarande användare faktiskt använder likes, comments och shares på sociala plattformar?  OAVSETT hur kul, intressant och egobekräftande innehållet är. Att tillverka inlägg som syftar till att få många likes lyckas man med om man tilltalar den målgrupp på internet som fortfarande använder dessa knappar. Och ju fler som klickar desto fler likasinnade exponeras inlägget för. Men det betyder samtidigt att inlägget INTE exponeras för den målgrupp som INTE använder de här uttryckssättet som sitt sätt att visa uppskattning. Är ni med?

 

Så inför Valborg, midsommar, första maj, jul och vad ni vill. Börja tänka nu! Lägg in det i strategin, strunta i likes, gör en tight distributionsplan med spridning över flera kanaler och äg ert eget budskap istället för att hemfalla åt en numera uråldrig tro på att virala poster är svaret på någonting som har med framgångsrik marknadsföring att göra.

 

Så – nu har jag släppt det här för  denna gång!

 

//

 

4 anledningar att misstro EU:s nya direktiv för upphovsrätt

EU:s nya direktiv för upphovsrätt har röstats igenom. För er som missat det är det alltså i huvudsak två artiklar som diskuterats särskilt vilt, det ena, artikel 11, innebär att press och utgivare har rätt att begära ersättning från t ex Google och Facebook om dessa plattformar medger spridning av upphovsrättsskyddat material. Dvs om en helt vanlig tjomme delar en artikel från Aftonbladet på Facebook måste Facebook betala Aftonbladet för att de spridit upphovsrättsskyddat material.

Den andra omdiskuterade artikeln innebär att Facebook, och alla andra mindre aktörer med mycket mindre penningpung, måste se till att upphovsrättsskyddat material inte sprids på plattformen. Det kan vem som helst räkna ut att det i så fall kommer ske med ett hårdare filter, liknande det som redan finns som filtrerar bort, eller SKA filtrera bort, stötande material såsom terrorism, porr etc.

Ok, vi kan väl diskutera det här lite djupare senare – men vi kan väl redan nu peka på minst fyra  anledningar att tro att det i slutändan inte kommer bli såhär, alternativt helt enkelt inte kommer att fungera…

 

  1. Förslaget är redan gammalt

Man började diskutera det här redan 2001, dvs långt före internetbjässar som Facebook och Google ens existerade i den form vi känner idag. Och deras framfört har i grunden förändrat inte bara allas vårt digitala (och fysiska) beteende utan också affärsmodellen för en rad branscher och det står fler på tur för det stålbadet.

 

2. Försök har redan gjorts att begränsa internet

Det är ett anarkistiskt argument nästan, men jag är övertygad om att det inte går att med lagstiftning begränsa internet så här kraftigt. Och av vilken anledning  – att upphovsrättsmakare ska få mer betalt? Det är snarare affärsmodellen det är fel på i så fall – inte lagen om spridning. Precis som t ex cd-skivan som köptes fysiskt i butik visade sig vara en ohållbar affärsmodell oavsett hur mycket branschen protesterade.

 

3. Verkar inte i användarnas intresse

Rätta mig om jag har fel – men upphovsmakare och producenter anno 2019 har en enda önskan – att sprida sitt material. Gärna med tillägget att så många som möjligt ska sprida materialet och att det helst ska ske gratis på t ex Facebook. Det här förslaget fungerar bara om det skulle fungera, dvs om Facebook och Google med glädje skulle hosta upp kosing till varenda producent – då vore det ju bra! Då kan ju traditionalisterna jubla med argument som ”äntligen ska alla innehållsproducenter få betalt så som de förtjänar”. Det enda som kommer hända är ju att materialet INTE sprids, att ännu färre tar del av det och därmed – intäkterna uteblir. Dessutom är det väldigt få vanliga tjommar som bryr sig om det argumentet när de postar memes på Svampbob fyrkant på Instagram, dvs att han som hittade på Svampbob fyrkant ska få betalt av Facebook.

 

4. Lex GDPR

Innan GDPR – minns ni hur det lät? Det skulle bl a sätta stopp för Facebooks hela affärsmodell – dvs använda data om användarna för att kunna rikta annonser effektivt. Under cirka tre dagar kom det så fruktansvärt många consent forms som jag någonsin sett på både mail och som pop-ups. Sedan blev det måndag och business fortsatte as usual. Dels genom friskrivningar och dels för att det bevisligen inte går att stoppa användarnas invanda beteende på internet.

 

Vad som sker i praktiken återstår att se – men det lär oavsett dröja…

 

Vi missar skogen för alla träd

Facebook är naturligtvis ständigt föremål för granskning. Med all rätt. Men i alla dessa granskningar, reportage, krönikor och annat är det två viktiga insikter som jag nästan alltid saknar. Och det beror inte på att jag bara vill set things straight, utan på att utan dessa insikter missar man att granska och rapportera om det som verkligen är intressant. Det aktualiserades åter efter terrordådet på Nya Zeeland.

 

  1. Att plocka ner stötande innehåll

Återigen har Facebook  inte plockat ner videos från terrordådet på Nya Zeeland i tid. Det är beklagligt, men kritiken är missriktad. Facebook är till att börja med ingen publicist. Såvida inte man räknar alla 2 miljarder användare som journalister. Journalister som fritt utan korr och ansvariga utgivare över sig när som helst kan publicera vad som helst och hur mycket som helst. På både gott och ont.

Granskningen av allt detta innehåll måste naturligtvis vara 100% datadrivet (vilket det för övrigt inte är än). Om AI inte kan identifiera innehållet som skadligt kommer det heller inte plockas ner. Och det ska det inte. Herregud när någon bröstvårta försvinner på Instagram vilket liv det blir….

Skälet till att filmerna från terrordådet fick ligga kvar är således att de inte kunde identifieras som olämpliga i den datadrivna granskningen. Delvis därför att användarna som exponerades för innehållet inte tryckte på anmäl, vilket påskyndar processen. Vi är alla publicister, men vi är också alla ansvariga utgivare, inte bara för vårt eget innehåll. Om man nu ska använda fyrkantiga termer åt ena hållet ska det väl funka åt andra också.

Om vi fortsätter att kritisera Facebook med termer som ”Facebook lät innehåll X ligga kvar i X dagar” så missar vi ju att granska, diskutera och komma tillrätta med problemet. Sättet att komma tillrätta med den här typen av innehåll på internet är alltså INTE att anklaga Facebook för att medvetet ha låtit innehåll ligga kvar på sin plattform trots att det är uppenbart stötande. Då har vi att göra ett tag…

 

2. Det är det vi inte ser som är grejen

Det är så otroligt försent att basera någon form av undersökning, slutsatser eller annat på det man ser. Alltså man kan inte gå in på en Facebooksida eller på ett enskilt inlägg och säga att spridningen eller genomslaget är enormt. Det som verkligen styr genomslaget på inlägg eller annonser är att man lyckats nå människor man kan påverka. Många likes och inlägg som spridits ”brett” för att de har många likes och därmed exponeras för andra som är most likely att klicka like har alltså bara genomslag i den krympande gruppen människor som fortfarande klickar på like. Mest 40-talister visar en färsk studie…

Ergo – i den gängse mediebilden är vi fortfarande otroligt upptagna av den här likes-genererade spridningen, av organisk reach och föråldrade teorier om vad ”brett” genomslag är. Då missar vi alltså att diskutera vad som verkligen försiggår bakom kulisserna, hur den data som finns om alla 2 miljarder användare faktiskt används för att styra annonsinnehåll oerhört effektivt på FYRA plattformar som Facebook äger och som också råkar vara världens fyra största. Låt oss nu grotta ner oss i det istället! Vi har t ex ett rätt så spännande presidentval coming up. Och det kommer inte avgöras med likes i alla fall… Inte det heller!

 

Vår samtid

Så NK ska marknadsföra sin nya saluhall och tänker anordna en lunch i ett skyltfönster tillsammans med influencers och utvalda gäster. Men det lägger man nu ner efter kritik om att det finns hemlösa runt NK som inte får någon mat. Det är alltså ett hån mot hemlösa, utsatta och hungriga. Jag måste säga – vad är det som pågår… Är inte hela den ultralyxiga saluhallen i så fall ett hån mot hemlösa och utsatta? Jag var t ex på östermalmshallen igår och köpte 10 honungstomater för 55 kronor. Det är väl i så fall ett hån mot. Ja, allt.  Här är i alla fall tre trösttips till varumärken så man slipper pudla:

1.

Riskanalysera

Innan vi publicerar – riskanalysera. Vems tår riskerar vi att trampa på och hur agerar vi då? Tänk igenom alla tänkbara scenarier och planera för åtgärd utifrån det.

 

2.

Have some pride

Lex Nike Kaepernick här då. Om man sticker ut hakan – bestäm innan att ni tänker stå med enad front i detta. Vi har diskuterat igenom detta och vi står vårt kast trots kritik. Om man strategiskt förankrat sina aktiviteter ska man inte behöva plocka ner kampanjer och backa. För kritik? Det är en del av att kommunicera idag. Och det är ok att inte hålla med om kritiken. Det är ok att motargumentera och säga att en lunch i ett skyltfönster givetvis inte är ett hån mot utsatta människor, för det kan väl ingen på riktigt tro var avsikten…

 

3.

If no one hates it no one loves it

Så enkelt. Kritik är en del av själva upplägget. Alla kan inte älska allt. Tvärtom lever vi i en tid när det ligger i själva sakens natur att negativ och positiv feedback är en en del av all kommunikation. Vi måste lära oss att leva med det. Negativ kritik betyder inte att kommunikationen är dålig eller skadlig.

 

 

 

Den av er som är fri från skuld

Jag erkänner. Jag åkte på semester på sportlovet. Trots att jag inte ens har sportlov i någon som helst mening eftersom jag inte har barn. Jag åkte dessutom långt. Jättelångt. 2,5 timme till i flyg och jag hade nått Australien. Även känt för en svensk som ”ungefär så långt bort man kan komma”. Om jag känner skam för detta? Nej, tyvärr. Och det är inte för att jag inte bryr mig om klimatet. Alltså verkligen inte. Jag är t ex en hängiven fascist när det kommer till mat. Jag äter veganskt i säsong som tillagas mycket sparsmakat. Kort sagt – jag är en klimatsmart dröm i mitt eget kök.

Jag är heller ingen klimatförnekare. Jag förstår att min resa släppte ut helt sinnessjuka mängder vad det nu är som släpps ut. Jag får enorm ångest av det här med att si och så många ton smälter si och så många meter av polaris. Sådan ångest får jag, att jag vänder bort blicken från informativa videos om det där. Ibland. När jag helt enkelt inte kan ta in mer.

Men faktum kvarstår. Vi kommer inte sluta flyga i någon egentlig mening. Inte ens de som gått med i grupper som ”Vi som håller oss på jorden” och dylikt. Vad händer när man blir kär i någon som råkar bo i Brasilien? Om man får barnbarn i Canberra, ett drömjobb i Singapore? Att av princip inte leva sitt liv är också att förneka den själva uppgift man gavs när man föddes. Att leva.

Och även om vi slutade flyga. Så ökar t ex flygandet i Asien med 300 000 nya passagerare varje dag. Merparten förmodligen från Kina där det förra året öppnade 416 nya flygrutter. Fyra, etta, sexa. Samma trend går tydligen igen i Sydamerika. En befolkning som aldrig har haft möjlighet att röra sig med vindens hastighet över sitt eget land och andras – ska inte de också få se det vi får se med bara en knapptryckning i en app bort…

Två saker jag vill säga om den här härvan ur ett reklam och sociala medier-perspektiv.

  1. Skuldbeläggningen

Ingen har undgått trenden att skuldbelägga både kända och okända människor för deras resande. Kommentarsfält fylls av skambeläggning och det är oerhört karaktärsbildande att lägga ut på Facebook att man minsann åkt TÅG till Zermatt. I år. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört och läst nu när alla i en bisats lägger till ”förlåt aningslösa influencers” eller ”jag flög faktiskt dit den här gången”, som för att ursäkta sitt skamlösa beteende. Vi måste sluta. Det här är inte road to success. För sanningen måste ju ändå vara att det också är en lång härva av andra saker som vi gemensamt MÅSTE förändra och göra avkall på. T ex barnafödande, att använda falukorv som bitring och köpa italienskt vatten på en jävla flaska när man har vattensfanskap som går utmärkt att dricka i varenda kran. Men här är också min spaning – det här är bara en trend. Den kommer alltså att gå över. Het enkelt för att detta att stanna på marken är ett löfte som merparten av befolkningen inte kommer att hålla ens litegrand. Och dessutom går alla trender över. Det betyder inte att jag tycker vi ska sluta prata om det – men den här tonen och själva ansatsen av skuldbeläggning. Den tar oss ingen vart.

 

2. Reklamen

Alltså. Även om det är en trend. Så tror jag att man som annonsör och företrädare för ett varumärke måste uppfinna hur vi ska prata om flygande och resande på nytt. Vore det inte otroligt spännande att prata om t ex ansvar. Att prata om resande som, precis som livet självt, inte alls är okomplicerat. Det kanske faktiskt inte leder till att man säljer mindre än konkurrenten… Jag längtar efter kommunikation gjord med MOD, riktiga insikter och viljan att förändra hur vi ser på resande.

 

Jag hoppas alltså att 2019 blir året när vi inte med skuld och anklagelser i någon form gemensamt diskuterar det mycket komplicerade livet. Och hur vi ska berika det utan att förgöra det. Och jag hoppas att varumärken inte bara tar del i den förändringen och dialogen utan DRIVER den.

 

//

När himlens änglar sjunger

Eftersom jag numera bor utanför stan och inte 50 meter från Götgatans ständiga ungdomsfestival, tar jag mig numera kvällspromenader. Som är väldigt mörka och ensamma utan just Götgatans ständiga lämmeltåg. Och igår. Sjöng fåglar i solnedgången! Nej, men jag svimmade nästan! Det ljudet alltså. Jag ville lägga mig ner i en skogsdunge och blicka mot trädtopparna. Jag tänkte. För mig själv. Att nu sjunger himlens änglar. För mig. Det är det vackraste jag vet med fåglar som sjunger.

 

Två vårkampanjer jag vill uppmärksamma med anledning av min rörelse runt sagda fågelsång. Acne Studios nya kampanj. Ja, jag förstår att den knappast har haft mina associationer framför ögonen när den skapats, men jag slungas direkt tillbaka till den där första skoldagen när man fick ha. Jeansjacka. Och basketskor som det hette innan man visste att Converse tillverkade sådana. Man fick också ha sådan där hiskeligt ful vindjacka i någon pastellig färg (80-talist javisst). Och kanske kjol med tunna strumpor. Tänk rullgrus och grannar som sopar sina infarter med hård kvast. Ljudet av vår. Men det största här. Är ju ljuset. Som en påskafton. Bra Acne! Tror jag. Ingen verkar dela det här med mig så jag kanske bara blivit blödig på sistone.

 

Av nästan samma skäl älskar jag också den här Electric-kampanjen för VW som jag inte ens vet om den är ny? Men väljer som vilken konsument som helst att totalt ignorera det eftersom jag exponerades för den nu. Förutom att jag tycker den är välgjord och cool och modern och ligger i tiden så tänker jag på att åka nedsänkt Volvo 240 och äta 50/50-klubbor i baksätet. Jag tänker på Sméfestivalen i Karlskoga och kyliga vårdagar i utomhuskorridoren mellan slöjdsalen och hemsalen på Stora Vallaskolan. När kan det ha varit? 1995? Maj gad…

https://www.youtube.com/watch?v=bZSysAzWiDU

Tillbaka till kampanjen, för elbil då antar jag (ej researchat). Ändå tight text för ämnet:

Out of control

When I turn my power on

I will go electric

Electric

 

Jag tänker också att den här typen av innehåll faktiskt är höganpassat för distribution 2019. Det är välgjort utan att vara dumreklam av typen ”köp mer brädor eftersom den här familjepappan är så rolig på tv”. Vem som helst kan se att man kan ”ta ut det på många sätt”. Har av den anledningen valt att inte grotta ner mig i hur den tagits ut. Konstaterar dock att jag tyvärr exponerades för den enbart i egenskap av mitt jobb (länk till byråns hemsida via intern inspirationssida). Men jag gillar ändå så skit samma i det.

 

Skicka fler vårkampanjer! Jag är öppen som ett utskänkningstillstånd för alla intryck och påminnelser om vår. Tydligen.

Kompetensen ingen vill betala för

Facebook fyller 15 år i år. Det betyder 15 år sedan sociala medier på allvar förändrade allt. För det har det onekligen gjort. Även om det naturligtvis också växt ihop med annan utveckling som i sin tur förändrat vårt beteende och därmed marknaden. Alla förstår vad jag menar här. Att vår personliga och sömlösa integration med internet förändrat allt ifrån hur vi kommunicerar, hur våra relationer med andra människor ser ut, hur vi konsumerar media och information, hur vi uttrycker oss själva och hur vi vill bli bemötta (personligt).

15 år är ändå lång tid även om utvecklingen gått stegvis och därmed gått både snabbt och långsamt. Men jag anser ändå att vi måste, i den mån vi gör det fortfarande, sluta prata om en digital revolution som är på väg. Herregud, wake up and smell the coffee. Den har för länge sedan redan hänt, det är vår anpassning som släpar.

 

Och det må vara hänt, jag FÖRSTÅR varför anpassningen släpar, det finns massor med anledningar, men en är definitivt att det är väldigt svårt att förändra sig lika snabbt som marknaden nu för tiden rör sig. Stora organisationer och starka marknadskrafter som dominerat i årtionden förändras inte över en natt.

 

Men jag upplever samtidigt att behovet av kunskap, erfarenhet och kanske framför allt RESULTAT av marknadsföring som är anpassad till ett nytt medielandskap, dvs sprungen ur vårt digitala beteende är något marknaden längtar efter. Men ändå – och här är min poäng – är viljan att betala för sagda kunskap – fortfarande väldigt låg. Jag ska ge några exempel:

 

Företag X ska ”lägga om” sin marknadsföring till 100% digitalt och halverar samtidigt sin budget.

 

Företag X vill arbeta internt med sociala medier, anställer junior sociala medie-expert sk. SoMe manager utan strategisk erfarenhet och/eller tung erfarenhet av att driva marknadsprojekt.

 

Och sen har vi det som jag ABSOLUT INTE vill gnälla på för jag råkar älska mitt jobb – men de här tipsen… Jag får 10+ förfrågningar i veckan om lunch, fika, gratis eller nästan gratis föreläsning, möte nummer 4 med hela marknadsteamet trots att ingen affär ligger i pipen och så vidare.

 

Min spaning är att detta är en rest från den virala gratisreachens glansdagar (som egentligen aldrig funnits). Att det finns en idé om att man får MER för samma pengar digitalt. Men också en idé om att de som kan någonting om sociala medier per definition tillhör en generation av unga, hippa mediemänniskor, som står i kontrast till den riktiga eliten inom marknadsföring. De byråer, kreatörer och andra vars kompetens kostar jättemycket pengar eftersom de sysslar med reklam på riktigt.

 

Till den som ens lite känner igen antingen sig eller marknaden jag försöker beskriva vill jag säga; Att marknadsföra vad som helst i sociala medier kräver samma mått av budget, kompetens, engagemang och erfarenhet som marknadsföring i vilken kanal som helst. Och de som är duktiga idag är de som förstår att inte separera det ena från det andra utan tvärtom omfamna hur sociala och digitala medier förändrat vartenda ett av de medium och uttryck vi är vana vid att definiera som ”riktig” reklam eller kommunikation. Och nu är det långt gånget över deadline att förlösa en ny syn på reklam och marknadsföring och tillsätta både rätt resurser och rätt budget till det.

Till dess fikar jag gärna vidare, men jag kommer mest prata om detta. Några små tips och råd om hur man lyckas i sociala medier har jag alltså inte.

//

Sammanslagningen av appar förändrar inte mycket

Så Facebook tänker slå ihop WhatsApp, Messenger och private messages på Instagram. Scrollade förbi den storyn för några dagar sedan och tänkte men jaha – makes sense. Jag vet inte hur det är med er – men jag har ju alltså exakt samma personer i min chatlista på alla tre de här apparna. Men med lite olika karaktär på samtalen.

 

Så jag blev hur som helst glad! Enklare för mig och dessutom, misstänker jag, en bättre annonslösning för de här apparna. Dubbelt bra alltså.

 

Först efter att ha läst andras kommentarer om det här så förstår jag att man (jag) också borde ifrågasätta ändringen utifrån att Facebook nu river väggar mellan stand-alone appar och därmed får ÄNNU mer data om mig. Då har jag bara två kapitulationskommentarer om det:

1.

Facebook vet redan vilket konto som är mitt på respektive app. Det kan man ändå vara HYFSAT säker på. Det blir alltså ingen ändring som medför att Facebook nu vet ännu mer om mig genom att hitta nya saker om mig på nya appar.

2.

Om man är orolig för vilken typ av information Facebook har om en så kan man ”vila” i att själva chaten bara en mikroskopisk del av den data som varje dag bygger upp ditt digitala alias. Du kan iskallt räkna med att inte bara Facebook utan även Google, och vad du nu har för program installerade lite varstans, har en hyfsat bra bild om vem du är, som knappast bottnar i de saker du uttryckligen gör, dvs statusuppdaterar osv.

 

Jag säger inte att det är oproblematiskt, men för att kunna skydda sig måste man förstå hela bilden. Och det gäller även för att kunna vara effektiv som annonsör. Ur ett annonsörsperspektiv är det här bara positivt. Med reservation för att det bara kan bli positivt för annonsörer om användarna upplever ändringen som positiv först. Det finns många exempel på format och lösningar som Facebook släppt som haft för mycket annonsörsperspektiv men brist på engagemang från användarna. Reklamarnas snuttefilt Canvas t ex. Eller IGTV.

 

Nu kämpar vi vidare med datan hörrni!

 

//

Virala fenomen att undvika

Jag tycker året börjar starkt på viralsidan ändå. Dels har vi ett ägg som fått supermånga likes, vi har #10yearchallenge och den här Gilettegrejen har väl nu för all del också varit med och satt tonen för året.

 

Ni som följer mig vet att jag inte är ett fan av att haka på sk. ”blixtkampanjer” dvs att snabbt som attan (som vanligtvis ändå tar bara liiite för lång tid) göra en egen take på ägget eller #10yearchallenge. Eller som Uber Eats i Indien som slog ihop båda i en, iofs ganska fyndig historia (på Twitter!):

 

Att jag inte gillar de här beror på flera saker, jag tror kanske den främsta är att jag ju jobbat med att ta ut varumärken i sociala medier sedan 2011. Och vi jagade den här effekten redan då. Prinsessan Madeleine ska gifta sig aka rusa ut till slottet med en flaska Palmolive i högsta hugg och fota. Sen in igen och kroppa och tjoff upp i feeden innan vi tappar momentum. Det var poppis för två-tre år sedan att kalla det ”always on” – nu kallas det ”blixtkampanjer”. Men det där är ju bara personligt – den kan jag professionellt sett strunta i. Det jag INTE professionellt sett kan strunta i är:

 

Den uteblivna effekten

Jag gillar effekt. RIKTIG effekt! Effekt man alltså kan mäta och omvandla till kronor och ören (helst). Effekt i sk blixtkampanjer mäts företrädesvis i likes, comments och shares. Mäh – tänker en del av er – det är ju SKITBRAAA! Är det? Vilka är de här gratislikes (en) undrar jag? Vad gjorde vi med dem sen? Följde de med in i nästa post som handlar om något helt annat? Och det är bara om man faktiskt lyckas. De allra, allra flesta blixtkampanjer blir faktiskt ingenting. Det blir inte viralt, det blir ingen gratisreach, det förändrar varken varumärket eller positionerna och det. blev. Inga. Artiklar. I. Adweek. Om nu det skulle vara målet.

 

Slöseri på resurser

Risken med den här längtan efter viralitet” är att medan man skyndar sig som tusan och lägger stora resurser på att ständigt ha örat mot marken – missar man helt enkelt att lägga tiden på det som faktiskt driver varumärket framåt. Att nå ut med sitt budskap TROTS det brus av ägg med miljoner likes och Charlize Therons #10yearchallenge. Där vill jag mena man ska lägga sina resurser.

 

Sociala medier är så mycket mer

2007/2008 där. När de flesta svenskar gick med i Facebook. Då kan man verkligen tala om en fluga. I bemärkelsen att ingen rimligtvis kunde förutspå vartåt det här skulle barka. Det var en kul grej. Det var som att ha Skunk eller Myspace eller något annat vi bara minns som en ”kul grej”. När sedan varumärken hoppade på någon gång från 2010 (för early birds) så hade de samma inställning. En kul grej. En bassäng att stoppa sin funny money i. Men idag. Är sociala medier en integrerad del av vilket företags som helsts marknadsföring. Förvisso med nya och annorlunda egenskaper än andra metoder och kanaler, men en av de egenskaperna är INTE att det är gratis med marknadsföring. En annan egenskap som sociala medier INTE har är förmågan att få folk att gilla ens reklam mer just där jämfört med t ex på en buss eller i en banner. Egenskaper som sociala medier har är att Det (eller vad man nu ska kalla det) har sjukt mycket data om sina användare som gör att man bl a kan rikta sin annonsering mycket mycket mer effektivt och därmed få ut någonting av sina insatser. Ja, alltså om man arbetar MED systemet. Inte mot gratiseffekt.

 

Nej kämpa på nu hörrni! Hitta nya sätt istället för att flåsa i nacken på andras sätt. Då kan det ju bli riktigt bra det här!

//