Den av er som är fri från skuld

Jag erkänner. Jag åkte på semester på sportlovet. Trots att jag inte ens har sportlov i någon som helst mening eftersom jag inte har barn. Jag åkte dessutom långt. Jättelångt. 2,5 timme till i flyg och jag hade nått Australien. Även känt för en svensk som ”ungefär så långt bort man kan komma”. Om jag känner skam för detta? Nej, tyvärr. Och det är inte för att jag inte bryr mig om klimatet. Alltså verkligen inte. Jag är t ex en hängiven fascist när det kommer till mat. Jag äter veganskt i säsong som tillagas mycket sparsmakat. Kort sagt – jag är en klimatsmart dröm i mitt eget kök.

Jag är heller ingen klimatförnekare. Jag förstår att min resa släppte ut helt sinnessjuka mängder vad det nu är som släpps ut. Jag får enorm ångest av det här med att si och så många ton smälter si och så många meter av polaris. Sådan ångest får jag, att jag vänder bort blicken från informativa videos om det där. Ibland. När jag helt enkelt inte kan ta in mer.

Men faktum kvarstår. Vi kommer inte sluta flyga i någon egentlig mening. Inte ens de som gått med i grupper som ”Vi som håller oss på jorden” och dylikt. Vad händer när man blir kär i någon som råkar bo i Brasilien? Om man får barnbarn i Canberra, ett drömjobb i Singapore? Att av princip inte leva sitt liv är också att förneka den själva uppgift man gavs när man föddes. Att leva.

Och även om vi slutade flyga. Så ökar t ex flygandet i Asien med 300 000 nya passagerare varje dag. Merparten förmodligen från Kina där det förra året öppnade 416 nya flygrutter. Fyra, etta, sexa. Samma trend går tydligen igen i Sydamerika. En befolkning som aldrig har haft möjlighet att röra sig med vindens hastighet över sitt eget land och andras – ska inte de också få se det vi får se med bara en knapptryckning i en app bort…

Två saker jag vill säga om den här härvan ur ett reklam och sociala medier-perspektiv.

  1. Skuldbeläggningen

Ingen har undgått trenden att skuldbelägga både kända och okända människor för deras resande. Kommentarsfält fylls av skambeläggning och det är oerhört karaktärsbildande att lägga ut på Facebook att man minsann åkt TÅG till Zermatt. I år. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört och läst nu när alla i en bisats lägger till ”förlåt aningslösa influencers” eller ”jag flög faktiskt dit den här gången”, som för att ursäkta sitt skamlösa beteende. Vi måste sluta. Det här är inte road to success. För sanningen måste ju ändå vara att det också är en lång härva av andra saker som vi gemensamt MÅSTE förändra och göra avkall på. T ex barnafödande, att använda falukorv som bitring och köpa italienskt vatten på en jävla flaska när man har vattensfanskap som går utmärkt att dricka i varenda kran. Men här är också min spaning – det här är bara en trend. Den kommer alltså att gå över. Het enkelt för att detta att stanna på marken är ett löfte som merparten av befolkningen inte kommer att hålla ens litegrand. Och dessutom går alla trender över. Det betyder inte att jag tycker vi ska sluta prata om det – men den här tonen och själva ansatsen av skuldbeläggning. Den tar oss ingen vart.

 

2. Reklamen

Alltså. Även om det är en trend. Så tror jag att man som annonsör och företrädare för ett varumärke måste uppfinna hur vi ska prata om flygande och resande på nytt. Vore det inte otroligt spännande att prata om t ex ansvar. Att prata om resande som, precis som livet självt, inte alls är okomplicerat. Det kanske faktiskt inte leder till att man säljer mindre än konkurrenten… Jag längtar efter kommunikation gjord med MOD, riktiga insikter och viljan att förändra hur vi ser på resande.

 

Jag hoppas alltså att 2019 blir året när vi inte med skuld och anklagelser i någon form gemensamt diskuterar det mycket komplicerade livet. Och hur vi ska berika det utan att förgöra det. Och jag hoppas att varumärken inte bara tar del i den förändringen och dialogen utan DRIVER den.

 

//

När himlens änglar sjunger

Eftersom jag numera bor utanför stan och inte 50 meter från Götgatans ständiga ungdomsfestival, tar jag mig numera kvällspromenader. Som är väldigt mörka och ensamma utan just Götgatans ständiga lämmeltåg. Och igår. Sjöng fåglar i solnedgången! Nej, men jag svimmade nästan! Det ljudet alltså. Jag ville lägga mig ner i en skogsdunge och blicka mot trädtopparna. Jag tänkte. För mig själv. Att nu sjunger himlens änglar. För mig. Det är det vackraste jag vet med fåglar som sjunger.

 

Två vårkampanjer jag vill uppmärksamma med anledning av min rörelse runt sagda fågelsång. Acne Studios nya kampanj. Ja, jag förstår att den knappast har haft mina associationer framför ögonen när den skapats, men jag slungas direkt tillbaka till den där första skoldagen när man fick ha. Jeansjacka. Och basketskor som det hette innan man visste att Converse tillverkade sådana. Man fick också ha sådan där hiskeligt ful vindjacka i någon pastellig färg (80-talist javisst). Och kanske kjol med tunna strumpor. Tänk rullgrus och grannar som sopar sina infarter med hård kvast. Ljudet av vår. Men det största här. Är ju ljuset. Som en påskafton. Bra Acne! Tror jag. Ingen verkar dela det här med mig så jag kanske bara blivit blödig på sistone.

 

Av nästan samma skäl älskar jag också den här Electric-kampanjen för VW som jag inte ens vet om den är ny? Men väljer som vilken konsument som helst att totalt ignorera det eftersom jag exponerades för den nu. Förutom att jag tycker den är välgjord och cool och modern och ligger i tiden så tänker jag på att åka nedsänkt Volvo 240 och äta 50/50-klubbor i baksätet. Jag tänker på Sméfestivalen i Karlskoga och kyliga vårdagar i utomhuskorridoren mellan slöjdsalen och hemsalen på Stora Vallaskolan. När kan det ha varit? 1995? Maj gad…

https://www.youtube.com/watch?v=bZSysAzWiDU

Tillbaka till kampanjen, för elbil då antar jag (ej researchat). Ändå tight text för ämnet:

Out of control

When I turn my power on

I will go electric

Electric

 

Jag tänker också att den här typen av innehåll faktiskt är höganpassat för distribution 2019. Det är välgjort utan att vara dumreklam av typen ”köp mer brädor eftersom den här familjepappan är så rolig på tv”. Vem som helst kan se att man kan ”ta ut det på många sätt”. Har av den anledningen valt att inte grotta ner mig i hur den tagits ut. Konstaterar dock att jag tyvärr exponerades för den enbart i egenskap av mitt jobb (länk till byråns hemsida via intern inspirationssida). Men jag gillar ändå så skit samma i det.

 

Skicka fler vårkampanjer! Jag är öppen som ett utskänkningstillstånd för alla intryck och påminnelser om vår. Tydligen.

Kompetensen ingen vill betala för

Facebook fyller 15 år i år. Det betyder 15 år sedan sociala medier på allvar förändrade allt. För det har det onekligen gjort. Även om det naturligtvis också växt ihop med annan utveckling som i sin tur förändrat vårt beteende och därmed marknaden. Alla förstår vad jag menar här. Att vår personliga och sömlösa integration med internet förändrat allt ifrån hur vi kommunicerar, hur våra relationer med andra människor ser ut, hur vi konsumerar media och information, hur vi uttrycker oss själva och hur vi vill bli bemötta (personligt).

15 år är ändå lång tid även om utvecklingen gått stegvis och därmed gått både snabbt och långsamt. Men jag anser ändå att vi måste, i den mån vi gör det fortfarande, sluta prata om en digital revolution som är på väg. Herregud, wake up and smell the coffee. Den har för länge sedan redan hänt, det är vår anpassning som släpar.

 

Och det må vara hänt, jag FÖRSTÅR varför anpassningen släpar, det finns massor med anledningar, men en är definitivt att det är väldigt svårt att förändra sig lika snabbt som marknaden nu för tiden rör sig. Stora organisationer och starka marknadskrafter som dominerat i årtionden förändras inte över en natt.

 

Men jag upplever samtidigt att behovet av kunskap, erfarenhet och kanske framför allt RESULTAT av marknadsföring som är anpassad till ett nytt medielandskap, dvs sprungen ur vårt digitala beteende är något marknaden längtar efter. Men ändå – och här är min poäng – är viljan att betala för sagda kunskap – fortfarande väldigt låg. Jag ska ge några exempel:

 

Företag X ska ”lägga om” sin marknadsföring till 100% digitalt och halverar samtidigt sin budget.

 

Företag X vill arbeta internt med sociala medier, anställer junior sociala medie-expert sk. SoMe manager utan strategisk erfarenhet och/eller tung erfarenhet av att driva marknadsprojekt.

 

Och sen har vi det som jag ABSOLUT INTE vill gnälla på för jag råkar älska mitt jobb – men de här tipsen… Jag får 10+ förfrågningar i veckan om lunch, fika, gratis eller nästan gratis föreläsning, möte nummer 4 med hela marknadsteamet trots att ingen affär ligger i pipen och så vidare.

 

Min spaning är att detta är en rest från den virala gratisreachens glansdagar (som egentligen aldrig funnits). Att det finns en idé om att man får MER för samma pengar digitalt. Men också en idé om att de som kan någonting om sociala medier per definition tillhör en generation av unga, hippa mediemänniskor, som står i kontrast till den riktiga eliten inom marknadsföring. De byråer, kreatörer och andra vars kompetens kostar jättemycket pengar eftersom de sysslar med reklam på riktigt.

 

Till den som ens lite känner igen antingen sig eller marknaden jag försöker beskriva vill jag säga; Att marknadsföra vad som helst i sociala medier kräver samma mått av budget, kompetens, engagemang och erfarenhet som marknadsföring i vilken kanal som helst. Och de som är duktiga idag är de som förstår att inte separera det ena från det andra utan tvärtom omfamna hur sociala och digitala medier förändrat vartenda ett av de medium och uttryck vi är vana vid att definiera som ”riktig” reklam eller kommunikation. Och nu är det långt gånget över deadline att förlösa en ny syn på reklam och marknadsföring och tillsätta både rätt resurser och rätt budget till det.

Till dess fikar jag gärna vidare, men jag kommer mest prata om detta. Några små tips och råd om hur man lyckas i sociala medier har jag alltså inte.

//

Sammanslagningen av appar förändrar inte mycket

Så Facebook tänker slå ihop WhatsApp, Messenger och private messages på Instagram. Scrollade förbi den storyn för några dagar sedan och tänkte men jaha – makes sense. Jag vet inte hur det är med er – men jag har ju alltså exakt samma personer i min chatlista på alla tre de här apparna. Men med lite olika karaktär på samtalen.

 

Så jag blev hur som helst glad! Enklare för mig och dessutom, misstänker jag, en bättre annonslösning för de här apparna. Dubbelt bra alltså.

 

Först efter att ha läst andras kommentarer om det här så förstår jag att man (jag) också borde ifrågasätta ändringen utifrån att Facebook nu river väggar mellan stand-alone appar och därmed får ÄNNU mer data om mig. Då har jag bara två kapitulationskommentarer om det:

1.

Facebook vet redan vilket konto som är mitt på respektive app. Det kan man ändå vara HYFSAT säker på. Det blir alltså ingen ändring som medför att Facebook nu vet ännu mer om mig genom att hitta nya saker om mig på nya appar.

2.

Om man är orolig för vilken typ av information Facebook har om en så kan man ”vila” i att själva chaten bara en mikroskopisk del av den data som varje dag bygger upp ditt digitala alias. Du kan iskallt räkna med att inte bara Facebook utan även Google, och vad du nu har för program installerade lite varstans, har en hyfsat bra bild om vem du är, som knappast bottnar i de saker du uttryckligen gör, dvs statusuppdaterar osv.

 

Jag säger inte att det är oproblematiskt, men för att kunna skydda sig måste man förstå hela bilden. Och det gäller även för att kunna vara effektiv som annonsör. Ur ett annonsörsperspektiv är det här bara positivt. Med reservation för att det bara kan bli positivt för annonsörer om användarna upplever ändringen som positiv först. Det finns många exempel på format och lösningar som Facebook släppt som haft för mycket annonsörsperspektiv men brist på engagemang från användarna. Reklamarnas snuttefilt Canvas t ex. Eller IGTV.

 

Nu kämpar vi vidare med datan hörrni!

 

//

Virala fenomen att undvika

Jag tycker året börjar starkt på viralsidan ändå. Dels har vi ett ägg som fått supermånga likes, vi har #10yearchallenge och den här Gilettegrejen har väl nu för all del också varit med och satt tonen för året.

 

Ni som följer mig vet att jag inte är ett fan av att haka på sk. ”blixtkampanjer” dvs att snabbt som attan (som vanligtvis ändå tar bara liiite för lång tid) göra en egen take på ägget eller #10yearchallenge. Eller som Uber Eats i Indien som slog ihop båda i en, iofs ganska fyndig historia (på Twitter!):

 

Att jag inte gillar de här beror på flera saker, jag tror kanske den främsta är att jag ju jobbat med att ta ut varumärken i sociala medier sedan 2011. Och vi jagade den här effekten redan då. Prinsessan Madeleine ska gifta sig aka rusa ut till slottet med en flaska Palmolive i högsta hugg och fota. Sen in igen och kroppa och tjoff upp i feeden innan vi tappar momentum. Det var poppis för två-tre år sedan att kalla det ”always on” – nu kallas det ”blixtkampanjer”. Men det där är ju bara personligt – den kan jag professionellt sett strunta i. Det jag INTE professionellt sett kan strunta i är:

 

Den uteblivna effekten

Jag gillar effekt. RIKTIG effekt! Effekt man alltså kan mäta och omvandla till kronor och ören (helst). Effekt i sk blixtkampanjer mäts företrädesvis i likes, comments och shares. Mäh – tänker en del av er – det är ju SKITBRAAA! Är det? Vilka är de här gratislikes (en) undrar jag? Vad gjorde vi med dem sen? Följde de med in i nästa post som handlar om något helt annat? Och det är bara om man faktiskt lyckas. De allra, allra flesta blixtkampanjer blir faktiskt ingenting. Det blir inte viralt, det blir ingen gratisreach, det förändrar varken varumärket eller positionerna och det. blev. Inga. Artiklar. I. Adweek. Om nu det skulle vara målet.

 

Slöseri på resurser

Risken med den här längtan efter viralitet” är att medan man skyndar sig som tusan och lägger stora resurser på att ständigt ha örat mot marken – missar man helt enkelt att lägga tiden på det som faktiskt driver varumärket framåt. Att nå ut med sitt budskap TROTS det brus av ägg med miljoner likes och Charlize Therons #10yearchallenge. Där vill jag mena man ska lägga sina resurser.

 

Sociala medier är så mycket mer

2007/2008 där. När de flesta svenskar gick med i Facebook. Då kan man verkligen tala om en fluga. I bemärkelsen att ingen rimligtvis kunde förutspå vartåt det här skulle barka. Det var en kul grej. Det var som att ha Skunk eller Myspace eller något annat vi bara minns som en ”kul grej”. När sedan varumärken hoppade på någon gång från 2010 (för early birds) så hade de samma inställning. En kul grej. En bassäng att stoppa sin funny money i. Men idag. Är sociala medier en integrerad del av vilket företags som helsts marknadsföring. Förvisso med nya och annorlunda egenskaper än andra metoder och kanaler, men en av de egenskaperna är INTE att det är gratis med marknadsföring. En annan egenskap som sociala medier INTE har är förmågan att få folk att gilla ens reklam mer just där jämfört med t ex på en buss eller i en banner. Egenskaper som sociala medier har är att Det (eller vad man nu ska kalla det) har sjukt mycket data om sina användare som gör att man bl a kan rikta sin annonsering mycket mycket mer effektivt och därmed få ut någonting av sina insatser. Ja, alltså om man arbetar MED systemet. Inte mot gratiseffekt.

 

Nej kämpa på nu hörrni! Hitta nya sätt istället för att flåsa i nacken på andras sätt. Då kan det ju bli riktigt bra det här!

//

3 saker vi kan lära oss av 2018

Istället för att killgissa om vad som kommer hända 2019 föreslår jag att vi blickar tillbaka på 2018, såhär under årets första skälvande dagar och ser om vi (även jag) lärt oss något som vi kan använda!

 

Utnyttja Facebooks trista år till max

Facebook har haft ett trist år. Och Mark Zuckerbergs svulstiga juloptimism till trots tyder väldigt lite på att det är över. Många annonsörer kommer säkert göra en grej av att lämna Facebook under 2019, men kommer gå helt bet när det kommer till hur de ska bete sig istället. Eller så blir det ett ”men gud va skönt nu slipper vi tänka på det där” –avslut. Men hur som helst – mitt råd är att förhålla sig till Facebook som man gör till en chef man inte gillar svinmycket. Ni vet – man är trevlig som 17, man gör som chefen säger men man förhåller sig samtidigt försiktigt skeptisk och letar ständigt efter andra möjligheter. Att säga upp sig som ett stunt kommer bara drabba dig själv om ni fortfarande hänger med i liknelsen. Så länge kollegorna jobbar kvar kanske det inte är ditt livs sämsta investering av vare sig tid eller pengar.

 

Dags att sluta gilla likes (hehe)

2018 var året då engagement ironiskt nog peakade som begrepp. Möjligen för att valet tog så otroligt stor plats. Och ni vet det här med att sociala medier påverkat val över hela världen – ja det direkttolkades allt som oftast som att Sverigedemokraternas många likes på Facebook var sättet som den påverkan gick till. Så var det alltså INTE. Det ironiska är att samtidigt som de allra flesta slutat använda Facebook som en strösslare av likes och shares och grejer så har annonsörssidan aldrig vart mer kåta på detsamma. En märklig ekvation. Att spara ner: Facebook handlar om data om användarna, inte anonyma likes på roliga memes. Låt oss agera på det 2019!

 

Allt är inte guld som glimmar

Under 2018 lärde vi oss också att influencers inte alltid talar sanning. Att de snygga bilderna ibland har filter på sig och att ibland är inte ens influencers i Paris fast de säger att de är det. Skit i det nu – låt 2019 bli året när vi omdefinierar grundpelarna även i influencer marketing. En person som ”känns” som någon som passar för ett varumärke är väldigt sällan en bra investering för ett varumärke – oavsett om det är på kort eller lång sikt. Ett influencersamarbete bör rimligen beläggas med samma slags KPI-tyngda förutsättningar som vilken annonsinvestering som helst. Är inte det rimligt? Alltså sluta gå runt och hoppas på en skattkista at the end of the rainbow. Ställ krav istället! Och mät på riktigt med riktig transparens!

 

Styrkekram till os alla inför nya året! Nu firar vi 13-dagen!

 

 

//

3 tips för att slippa få kritik á la Persbrandt är nyårsvärd

Ska vi avsluta veckan med ett par ord om Mikael Persbrandt ändå?

Ja det gör vi!

Här har ni bakgrunden: https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/xR0xql/stjarnornas-kritik-mot-persbrandt-pa-nyar

Jag har formulerat 3 tips om man inte vill ha den här typen av kritik från t ex sociala medier. Även appråpå andra händelser jag reagerat på i veckan:

 

1.Underbygg inte normen

Alla fattar vad normen är, det behöver jag inte gå in på.  Underbygg den inte! Internet kommer nämligen inte att köpa att det enskilda fall som befäster normen INTE är ett exempel på att befästa normen.

Exempel:

Stort modemärke gör kampanj med bara blonda barn. Och fick kritik för det. Det spelar ingen roll att avsikten naturligtvis INTE är att sagda modemärke är typ – rasister – som en falang i kritiken kanske antyder. Men är man inte beredd på att hantera kritik av det slaget så kan man inte längre göra marknadsföring och kommunikation av normtypisk karaktär.

 

2. Man kan inte bortse från vissa parametrar och ta hänsyn till andra

Exempel:

Mikael Persbrand är SVT: s val av nyårstalare.

Mia Skäringer och Helena Bergström kritiserar det här på Instagram. För er som inte sett Mias scenföreställning No more fucks to give så har hon en hel scen dedikerad till de stora manliga skådespelarna och regissörerna. Bland annat en passus om att man ur Mikael Persbrandts biografi, som släpptes mitt under brinnande metoo-rörelse, valde att ta bort ett sexuellt övergrepp. För att ja. Det var inte lämpligt under just brinnande metoo-rörelse.

Och nu ställer SVT samme man på barrikaderna för att han ju är en av våra främsta skådespelare.

Så. Otroligt. Lätt. Att. Angripa. Men det här är också problematiskt. Om man för ett ögonblick pratar om mindre allvarliga händelser än sexuella övergrepp så vet folk mer om folk idag än vad som får anses vara rimligt. Ska t ex ens politiska åsikter, sexuella läggning och eventuella böjelser som inte anses vara ”ok” av alla vara till nackdel vid te x en anställning? Vi kan i alla fall konstatera att det finns vissa parametrar man inte kan bortse från oavsett kompetens, ställning, inflytande, utseende osv. Det har inte minst de faktiska konsekvenserna av massiv kritik det senaste året bevisat.

 

3.Att vara övertydlig är inte så himla tokigt

Ibland känns det som att försöken att INTE följa normen blir så himla krystade. Men va fan – vi måste väl kunna ha en vanlig svensk jävla familj i en reklamfilm utan att få kritik? Tycker man. Mikael Persbrandt är en av våra duktigaste skådisar – ska han bara för att han supit och knullat lite inte kunna läsa en hederlig dikt? Saken är den. Att lite övertydlighet inte är övertydlig i det brus som varje dag befäster den norm vi nu bara börjat kritisera. För det kommer bli värre. Kom ihåg var ni läste det först.

 

4 rimliga trender 2019

Det är mindre än tre veckor kvar till jul, dvs när Sverige ställer sig Stenmarks-still fram till 13-helgen innan vi tar nya tag. Här är 4 stora trender jag tror vi kommer se nästa år. Några välkomnar jag mer än andra.

 

Branded content

Istället för att EFTER en stor hype i storleksordningen SKAM försöka profitera på både skådespelare, format och målgruppsapproach tror jag vi kommer se några riktiga content-succéer som från början har varumärken som avsändare. Och spelar man sina kort rätt ska det inte utgöra ett hinder för stor succé. Kanske kan lokalt content på Netflix etc vara med och styra så att Nora dricker Brämhults morotsjuice redan från avsnitt ett så att säga. Utan att man redan i samma scen reklamtrasarsönder allihopa. Gud va spännande det ska bli!

 

Temadagar når all-time-high

Tyvärr tror jag att Singles day och Black Fridays ENORMA genomslag kommer göra att det våras för fler temadagsutspel 2019. I ett tappert försök att slå sig igenom algoritmerna och få PR på  fiffiga pikar till trendande fenomen X. I januari emotser vi t ex fullständigt okända Internationella popcornsdagen, vindagen och för att inte tala om veganpizzadagen. Alla fenomen som garanterat inte kommer att trenda. En rimligare strategi är alltså att hitta sätt att komma igenom med sina budskap TROTS allt brus – inte genom att göra det alla andra gör på smartast sätt. Skriv ut och spara det tipset!

 

Klimatkrisen är 2019 års Metoo-rörelse

Ingen är oberörd inför klimatkrisen, allra minst varumärken. 2019 blir året när varumärket tar bladet från munnen, slutar prata om hållbarhet som ingen ändå vet vad det är – och på riktigt börjar ta ansvar för klimatet på det sätt de kan. Det är redan hopplöst ute att gå i bräschen för frågor som man som varumärke ändå inte anammar själv. T ex stå upp för kvinnosaksfrågor i en reklamkampanj och sen välja in 110% vita medelålders män i styrelsen emedan alla fotomodeller fortsatt väger 41 kilo. Ni hajar… Jag ser fram emot både bra och dåliga exempel här, och även om vi också kommer se försök att ”sko sig” så ska jag bli glad ändå. Det är orimligt att göra bra saker och sedan få kritik för att man inte gör mer. Det är hopplöst ute…

 

Varumärken kommer fly Facebook

Det ironiska här. Användare kommer inte fly Facebook. Och samtliga varumärken som får medial uppmärksamhet för att man nu flyr Facebook kommer hoppas jättemycket på spridning i sociala medier för det beslutet. Hur f-an ska man annars få ut någonting nu för tiden?

 

God jul!

 

 

 

 

 

3 spaningar från veckan som är

Spännande tider ändå! Reflekterar flyktigt kring 3 highnotes i och om sociala medier som pågår just nu.

 

Facebook hårdgranskas

New York Times har ,eller håller på, att granska Facebooks insides-smuts i ljuset av alla skandaler det senaste året. Det har också DN plockat upp i en Wolodarskiledare idag. Och även om jag tycker det är mer än rimligt att granska så otroligt mäktiga bolag som Facebook – så KAN jag inte låta bli att tänka att så många av de här så kallade granskningarna misslyckas med att förstå hur det man är kritisk emot faktiskt uppstår. Det vill säga – jag saknar insikt om Facebooks möjligheter att t ex granska de 300 miljoner foton som laddas upp på plattformen varje dag. Även då i dolda forum (t ex Messenger) som styrs av behov och krav på privacy mer än något annat.  Jag ser nu för all del att just den här granskningen företrädesvis handlar om hur Facebook hanterar den kritik som är fullt rimlig. Men jag saknar också djup insikt om att det här inte bara är Facebooks problem, det är allas jävla problem. Det är inte bara Facebook som citat ”verkar odemokratiskt”, det är ju världen. Och den speglar sig också på internet. Det har den gjort sedan internet uppfanns för övrigt.

Jaja, sedan kan man tycka vd man vill om att Facebook anlitat konsulter för att aktivt smutskasta personer som är kritiska mot bolaget. Man kanske kunde satsa på utbildning istället?

 

Influencers blir nu fejkbotar

Ingen har väl missat det mycket fiffiga pr-tricket från Isabella Löwengrip att klona sig själv till en robotmotsvarighet – i New York? Med efterföljande ”debatt” om huruvida det behövs en vanlig människa bakom Instagramkonton eller inte. Och det behövs ju egentligen inte. Alls faktiskt. Det behövs möjligen en persona. Men det finns ett problem tycker jag som redan känns mossigt. Det är ju att det inte ÄR en robot utan ett gäng anställda som agerar som en robot på ett konto som då ”ägs” av en påhittad person. Jag har inga problem med det så länge innehållet är intressant för då kommer det också att funka – vänta och se. Men jag hade hoppats på mer! En teknik som kunde ta tillvara på all den data som finns som redan kan berätta vad det är stora mängder människor går igång på. Alltså en riktig AI-intelligens. Det blir kul när det slår igenom (finns säkert redan).

 

R.I.P Black friday

Såhär på Cyber Monday måste vi väl ändå konstatera att Black Friday peakade i år för att inom ett par år helt försvinna? Det var ta mig tusan det värsta jag har sett. Och även om det verkar fungerat för många (läs rubriker i en hel vecka om det) så lovar jag att det finns väldigt många som det inte fungerade för. Och annonspriserna i helgen gjorde sin all time high för i år. Där har man nåt att fundera på även inför jul.

 

//

 

Dantes inferno

Av någon anledning  får jag ofta frågor om journalistik. Som jag villigt ska erkänna att jag har en mycket mer bakåtlutad distans till än t ex reklam där jag ju sitter i stormens öga på ett annat sätt. Nu senast hur som helst i samtal med journalisträvarna Jan Helin och Jan Scherman i SVT: s Fönster mot medievärlden. Här:

https://www.svtplay.se/video/19979606/fonster-mot-medievarlden/fonster-mot-medievarlden-9-nov-19-00

En simpel fråga att få i ett sådant här programformat är givetvis ”vad tar du med dig från medieveckan”. Ja, vad tar man egentligen med sig från medieveckan? Det här jag alltid tjatar om att ingen ser din reklam, att det finns för mycket content på internet etc? Well…. Det är inte som att journalistiken har klarat sig ett dugg bättre i en era av för mycket innehåll. Och framför allt inte för att den är objektiv, har ett uppdrag och en funktion av att vara granskande, verka avslöjande och arbeta i…eh….medborgarnas tjänst? Inget av det där hjälper om ingen läser det. Och en snabb koll på de största nyhetssajterna gör gällande att t ex ’Sofia rasar mot årets julkatalog’ kommer före ’Ödesveckan är här för Kristersson’. Dvs jultidningar och rasande konsumenter vinner varje dag i klick- och algoritmkriget över trivialiteter som regeringsbildning och…eh….. ja typ att stora delar av Kalifornien är på väg att utplånas av okontrollerade skogsbränder.

 

Utan att namnge den ena eller den andra, om man går till en mindre klickbetonad nyhetssite är läget lite annat. Det är kvalitetsjournalistik om man så vill. Här finns inga skakiga videos med rubriker som ”här gör han det otroliga”. Här finns vettiga analyser av läget och någon form av vinkel på det som skrivs. Problemet? Tja, vad säga om att 90% ligger bakom betalvägg. Sett i ljuset av att det finns alldeles för mycket innehåll på internet. Och att det är gratis. Vill ni se bilder av branden i Kalifornien? Gå in på ’platser’ på Instagram får ni se. Livevideo av Dantes inferno från första parkett.

 

Min poäng här är alltså INTE att det är värdelöst med kvalitetsjournalistik eller att det som är mest klickvänligt aldrig kan vara kvalitetsjournalistik. Men ska journalistiken som vi känner den överleva måste den förändras. Den måste bada stålbad och komma ut på andra sidan i en helt ny skepnad. Och ni som ABSOLUT inte håller med nu, ni som köpt inlogg på de siter ni vill läsa, som kanske tom köper dagstidningar (var ni gör det övergår mitt förstånd, jag letade efter Dagens Industri en hel dag för några veckor sedan.), man KAN tänka sig att ni har ett beteende som inte är lika nerlusat av den informationsström som nu ätit upp åtminstone 3 mobilgenerationer. För den trend som data visar säger att om man inte anpassar sig till hur innehåll sprids och accepterar att man måste arbeta på ett annat sätt för att bli både hittad och läst, ja då finns det ingen självklarhet att man kommer fortsätta finnas.

Så hur 17 gör man då?

 

Omfamna faktum

Att omfamna, inte motarbeta, sakernas tillstånd är en bra början. Jag skulle gärna se en mycket mer sömlös integration mellan både olika kanaler och enskilda personer. Att tex utnyttja Instagram som plattform, och då inte bara för att driva trafik till (ofta) låsta artiklar, är ett exempel. Lägg ut innehållet i ett anpassat format istället! Jag skulle också gärna se en tydligare personifiering och en integrering av personliga konton i ”strömmen” online. Tänk modebranschen där en moderedaktör på en modeblaska kan ha långt större inflytande online än själva tidningen. Detsamma borde vara gällande för enskilda reportrar på dagstidningar och deras egna konton. Helt enkelt därför att enskilda personer har en lättare att bygga upp den typen av community runt sig än något varumärke eller publikation.

 

Sluta skilja på fint och fult

Låna hejvilt från de som faktiskt tar sig fram i ett medielandskap där det håller på att bli omöjligt för vem som helst. Jocke och Jonna är alltså Sveriges i särklass mäktigaste mediehus i digitala medier*. Då säger alla som arbetar med kvalitet att ”det där är något annat”. Eller är det det? Om fler började tänka vad man kan låna istället tror jag marknaden skulle kunna se annorlunda ut. Där finns t ex frekvens av inlägg, att arbeta över multipla plattformar, extremt personligt tilltal och ett sömlöst samspel mellan makthavare och följare, dvs är det något som gjort dem mäktiga så är det deras förmåga att ta in vad följarna vill, ber om, går igång på osv. Om det inte finns stoff här så vet inte jag var det finns det…

 

Vuxenattityden

Åh vad lätt det är att avfärda nya tider som negativt när man är vuxen. Jag har aldrig aldrig hört någon under 25 säga att de är så trötta på influencers och deras ständiga varumärkessamarbeten. Som ibland fullständigt spårar ur:

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/rLV508/stjarnkomikernas-harda-attack-mot-schulman-vill-ropa-hor

Med det sagt tycker jag att den utveckling som jag själv drabbas av är outhärdlig, dvs att jag inte ser nyheter i alls samma utsträckning längre och blir slav under algoritmerna som styr mig mot en fråga i taget. Jag avskyr det. Jag vill läsa nyheter. Jag vill upptäcka svårflirtat innehåll och förkovra mig i det som vi så fint kallar kvalitetsinnehåll. Men jag avstår ändå från att vilja att det ska vara som det alltid varit. Och försöker i allt jag gör att hitta en ny väg genom rådande omständigheter.

 

Man har allt att vinna på att ständigt UTMANA sig själv. Man skulle då som en tankelek kunna tänka att tryckta tidningar är lite som att printa CD-skivor 2018? Betalvägg är lite som att man skulle köpa ett inlogg för 89 kr hos alla artisters egna hemsidor, inte en som spelar alla artister? Nej? Ok.

 

 

 

*http://medieakademien.se/aktuellt/#arets-makthavare-pa-sociala-medier-for-andra-aret-i-rad-jocke-jonna