Den globala oförmågan att fatta beslut förlamar oss

Vad är egentligen nästa steg? Den som det visste… Jag tycker det som utmärker marknaden just nu är den globala jättebristen på initiativkraft och oförmågan att fatta några som helst viktiga och stora beslut. Det riskerar att förlama oss. Men jag kan också känna samma drag hos mig själv. Man vill helt enkelt veta någonting i förväg som inte går att veta. Ger mig ändå på att försöka förutse vilka trender vi kommer se här under våren, sommaren och en bit in i hösten. Vissa är värda att ta i beaktande och vissa är helt klart värda att bara försöka undvika:

 

Post-Corona kampanjerna – wait for it…

Första vågen av Corona-kampanjer har nu redan sköljt över oss. De gick i korthet ut på en och samma sak allihop – maintain social distancing. Den stora merparten av kampanjerna går helt enkelt ut på en modifierad logotype med bokstäver och designelement långt isär i olika varianter.

Efter några veckor där det ansågs vara big no no att kommunicera någonting som kunde anses vara för egen vinnings skull kom sedan erbjudandena i Coronans spår. Mest att ”alla 70+ får…” och ”förlängd xx”.

Nästa steg tror jag är ”äntligen får vi”. Det har redan börjat bland fôlket. Ni vet – min treåring träffar sin bästa kompis för första gången sedan karantän inleddes (alltså från de länder som haft hårdare restriktioner än vi för treåringars sociala samvaro). Det står inte på innan varumärken slår mynt av det här. Men jag tror också att vi kommer se kampanjer om att uppskatta sådant som vi tidigare kanske tagit för givet. Som att doppa tårna i havet om man bor i …eh….Säffle och att besöka ett ganska trist museum i London bara för att tangera att man faktiskt kan uppehålla sig där. Men framför allt har väl drömmen om Italien aldrig varit starkare. Sargade, stukade, svindyra, vackra Italien. Och den där hörrni – den är inte dum nu när det går att ta på människors längtan på ett sätt som gör att den mest banala reklamfilm kan krypa under huden även på de mest hårdhudade.

 

Digitala beteenden som kvarstår

Alla hoppas att detta bara ska SLUT någon gång. Att vi ska få ses på aw istället för att harva på Zoom från olika skrubbar där människor tillfälligt gömmer sig från sina barn för att kunna ha möten utan att bli störda. Men den här situationen har också förändrat beteenden på ett sätt som jag svårligen tror kommer studsa tillbaka till det normala. För jag misstänker att man upptäcker att ganska mycket lösningar (digitala) faktiskt är ganska bekväma! Som hemkörning av a l l t man kan tänkas behöva. Jag budar själv hem precis a l l t ! Blomjord, vin, hundgodis, honung från skärgården, naturbeteskött från Uppland, honungstomater från Eskilstuna, nagellack och toast skagen komplett med dillkvist och hela konkarongen.

 

Kommunikationsmässigt kommer det finnas, även i livet efter detta, ett utrymme för att slå mynt av nya digitala beteenden och möjligheter. Att inte bara ”återgå till det normala” utan att utvecklas och kommunicera det. Det kommer innebära ett uppsving för de som tolkar det rätt. Och jag tänker att det är inte alltid är så tokigt att tvingas att utvecklas, vare sig privat eller som varumärke.

 

Att agera som någon som är privilegierad

Först får WHO kritik för att inte påpeka vad Corona kommer att innebära för tredje världen. För att sedan furiöst slå tillbaka och säga att det har de visst, ända från början. Men ”alla ba brydde sig först om sig och sitt”. Min poäng är, att nu när vågen av medvetande sköljer in över oss om andra delar av världen, kanske det förstärker känslan av ansvar. Alltså – vi är priviligierade på den här sidan av jorden, men det är inget vi kan eller ska skämmas för, det leder ingen vart. Men det kommer med ett ansvar. Man kan tänka sig att vi börjar agera baserat på vårt privilegium. Nu när vi vet vad kris är har vi, trots detta, mer rum i våra hjärtan för att förstå andra. Ska vi hoppas på det?

Ska vi tro att varumärken då har utrymme för att kunna påverka sin målgrupp i samma riktning? Dels genom att få genomslag för att kommunicera sitt eget ansvarstagande, men också genom att få bättre traction för de saker man gör för att ta sitt eget ansvar. Observera att det här fortfarande och ännu mer bygger på att man faktiskt tar ansvar. Transparens blir ett nyckelord för det kommande decenniet. Vi kräver att få veta. Säg som det är så kanske jag förstår…

 

Men vad vet jag egentligen…

 

//