Därför går jag tillbaka till kontoret idag

Det är nu två veckor sedan som jag, tillsammans med vd på Social Industries, beslutade att stänga vårt fysiska kontor och gå hem och harva vidare via länk och telefon (och SOM det har harvats). Vi gjorde det i samband med att de flesta större och mindre aktörer gjorde samma sak. Spotify och Sats Sports Club bland annat. Nu ser jag tillbaka på de här två veckorna och hur mycket som hunnit förändrats. Inte bara i världen utan i mig.

 

Det är bara drygt ett år sedan som jag diagnostiserades med en mycket allvarlig sjukdom. En sjukdom som fortfarande kräver vård. Att ligga hemma och läsa om inställda operationer, riskgrupper och framför allt en kollapsad vårdapparat var initialt det allra värsta för mig. Jag tänkte – vad händer om jag måste opereras igen. Nu. Går det ens? Ingen kunde svara på det.

 

Med tiden, som känns som betydligt längre än 2 veckor, börjar jag känna att den här krisen på all fronter, främst måste identifieras som en vårdkris. Och ja, människor dör och det är fruktansvärt. Men just nu. Rapporterar media om dödsfall i Corona som om människor inte kunde dö på något annat sätt. Människor dör. Min egen sjukdom, utan den vård som jag så tacksamt tagit emot. Utan tidig diagnos och eftervård. Drabbar och dödar hundratals unga kvinnor varje år.

 

Död, helt enkelt. Är något vi måste lära oss att leva med. Död och risken för att dö. Och vi måste trots allt fortsätta leva. Den här andlösa väntan leder bara in i mörker.

 

Därför går jag tillbaka till kontoret idag. Mitt i brinnande nationell och global kris. Inte för att krishantera, utan för att hitta ett sätt att förhålla mig och oss till att det kommer vara kris länge. Och jag tänker inte andlös sitta och vänta in vad som kommer hända. Jag tänker styra fartyget i stormen, så att säga.

 

Jag tänker också att jag personligen inte kan göra någonting åt själva viruset. Jag inser också min medicinska kunskapsbrist. Men är likafullt mycket kritisk till att vi stänger ner en hel värld för ett virus som för de allra, allra flesta är en mild förkylning. Jag tar till mig röster som beskriver det här på liknande sätt. T ex att naturkatastrofer, om man nu ska kalla det så, varje år får otroligt mycket medieuppmärksamhet och efterföljande donationer men dödar en bråkdel så många människor varje år som t ex massmördarna hjärt- och kärlsjukdom och cancer. Cancer dödar 9,6 miljoner människor varje år. Bara i Sverige dör motsvarande två skolklasser i barncancer. De allra flesta utan livestatistik i kvällstidningarna. Slå ner på det perspektivet om ni vill, men det är också fakta bland annan.

 

Det jag kan kontrollera i det här, är mig  själv och mitt eget agerande. Jag kan ta det ansvar som är inom räckhåll för mig.  Jag väljer att rikta mitt ansvar mot det bolag jag har startat och de personer som arbetar där. Det är egentligen fel att kalla det ansvar eftersom de personer som arbetar där tar mer hand om mig än jag om dem. De behöver inte min styvmoderliga pliktkänsla. Varken nu eller någon gång. Men jag tror på de här människorna mer än jag tror på mig själv. Jag tänker slåss för dem. Ta risker för dem. Och jag tänker göra precis allt jag kan för både dem och våra nuvarande och framtida kunder. Det är kris, men det står inte stilla. Det är kris, men långt ifrån nattsvart. Vi bara måste hitta ett sätt att förhålla oss till det här över lång tid.

 

Därför går jag till kontoret idag. Kom förbi och ta en kaffe! Köp den på ett lokalt bageri. Om ingen är där när du kommer är jag hos frisören, fixar naglarna eller äter lunch på restaurang. Det är faktiskt fortfarande möjligt.

 

//