Den av er som är fri från skuld

Jag erkänner. Jag åkte på semester på sportlovet. Trots att jag inte ens har sportlov i någon som helst mening eftersom jag inte har barn. Jag åkte dessutom långt. Jättelångt. 2,5 timme till i flyg och jag hade nått Australien. Även känt för en svensk som ”ungefär så långt bort man kan komma”. Om jag känner skam för detta? Nej, tyvärr. Och det är inte för att jag inte bryr mig om klimatet. Alltså verkligen inte. Jag är t ex en hängiven fascist när det kommer till mat. Jag äter veganskt i säsong som tillagas mycket sparsmakat. Kort sagt – jag är en klimatsmart dröm i mitt eget kök.

Jag är heller ingen klimatförnekare. Jag förstår att min resa släppte ut helt sinnessjuka mängder vad det nu är som släpps ut. Jag får enorm ångest av det här med att si och så många ton smälter si och så många meter av polaris. Sådan ångest får jag, att jag vänder bort blicken från informativa videos om det där. Ibland. När jag helt enkelt inte kan ta in mer.

Men faktum kvarstår. Vi kommer inte sluta flyga i någon egentlig mening. Inte ens de som gått med i grupper som ”Vi som håller oss på jorden” och dylikt. Vad händer när man blir kär i någon som råkar bo i Brasilien? Om man får barnbarn i Canberra, ett drömjobb i Singapore? Att av princip inte leva sitt liv är också att förneka den själva uppgift man gavs när man föddes. Att leva.

Och även om vi slutade flyga. Så ökar t ex flygandet i Asien med 300 000 nya passagerare varje dag. Merparten förmodligen från Kina där det förra året öppnade 416 nya flygrutter. Fyra, etta, sexa. Samma trend går tydligen igen i Sydamerika. En befolkning som aldrig har haft möjlighet att röra sig med vindens hastighet över sitt eget land och andras – ska inte de också få se det vi får se med bara en knapptryckning i en app bort…

Två saker jag vill säga om den här härvan ur ett reklam och sociala medier-perspektiv.

  1. Skuldbeläggningen

Ingen har undgått trenden att skuldbelägga både kända och okända människor för deras resande. Kommentarsfält fylls av skambeläggning och det är oerhört karaktärsbildande att lägga ut på Facebook att man minsann åkt TÅG till Zermatt. I år. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört och läst nu när alla i en bisats lägger till ”förlåt aningslösa influencers” eller ”jag flög faktiskt dit den här gången”, som för att ursäkta sitt skamlösa beteende. Vi måste sluta. Det här är inte road to success. För sanningen måste ju ändå vara att det också är en lång härva av andra saker som vi gemensamt MÅSTE förändra och göra avkall på. T ex barnafödande, att använda falukorv som bitring och köpa italienskt vatten på en jävla flaska när man har vattensfanskap som går utmärkt att dricka i varenda kran. Men här är också min spaning – det här är bara en trend. Den kommer alltså att gå över. Het enkelt för att detta att stanna på marken är ett löfte som merparten av befolkningen inte kommer att hålla ens litegrand. Och dessutom går alla trender över. Det betyder inte att jag tycker vi ska sluta prata om det – men den här tonen och själva ansatsen av skuldbeläggning. Den tar oss ingen vart.

 

2. Reklamen

Alltså. Även om det är en trend. Så tror jag att man som annonsör och företrädare för ett varumärke måste uppfinna hur vi ska prata om flygande och resande på nytt. Vore det inte otroligt spännande att prata om t ex ansvar. Att prata om resande som, precis som livet självt, inte alls är okomplicerat. Det kanske faktiskt inte leder till att man säljer mindre än konkurrenten… Jag längtar efter kommunikation gjord med MOD, riktiga insikter och viljan att förändra hur vi ser på resande.

 

Jag hoppas alltså att 2019 blir året när vi inte med skuld och anklagelser i någon form gemensamt diskuterar det mycket komplicerade livet. Och hur vi ska berika det utan att förgöra det. Och jag hoppas att varumärken inte bara tar del i den förändringen och dialogen utan DRIVER den.

 

//