3 saker ni inte saknar när de försvinner

Som några av er kanske märkt har jag varit frånvarande ett tag. Och då tänkte jag, nu när jag är tillbaka, påminna om tre andra fenomen som försvunnit och som vi alls inte kommer att sakna. Det kan vara ett tillägg till höststrategin när man semestrat färdigt om inte annat.

 

Clubhouse

Ja men det var väl på tiden… Och jag vet gott och väl att appen som sådan finns kvar men hypen. Tackochhej. Men nu ska inte jag vara skadeglad bara för att JAG inte uppskattade appen, men en spaning som man kan ta med sig kring varför hypen dog är att alla nyheter bland kanaler inom sociala medier blir väldigt hypade; TikTok, Snapchat etc. Och de blir alla hypade som ”dödare” av andra sociala medier, och då kan man lägga på minnet att Facebook då, som oftast är det som ska dö – har blivit Facebook under, vad är det nu, 15 år. Det blev det Facebook vi känner idag genom många, många års utveckling och framför allt – utveckling av funktioner. Med det i åtanke kan vi vara tämligen säkra på att en app som Clubhouse, med en enda ensidig funktion aldrig kan bli något annat än den där ouppdaterade appen i hörnet av mobilen. Förutom då för ett fåtal eldsjälar som också ÄLSKAR Almedalen. Ni som känner mig vet vad jag känner för skrynkliga partytält, äta frukost med kollegor i kalsingar och lantchips i tandläkarmugg.

 

Likes på Instagram

Jo men visst serrni. Nu kan man välja om man vill dölja likes på Instagram på lite olika sätt. Varför skulle man vilja det tänker ni. Och då säger Facebook att det är för att bidra till en bättre…eh…mental folkhälsa kan vi kalla det. Folk mår nämligen så dåligt när de får för få likes och själva innehållet får liksom inte den uppmärksamhet det förtjänar heller eftersom alla fokuserar på antal likes för mycket I realiteten vill jag mena att dölja likes är ett sätt att komma runt det faktum att antal likes sjunker. Folk ser men trycker inte på like även om man uppskattar innehållet. Och det leder till att kreatörer och varumärken blir mindre benägna och villiga att lägga upp innehåll. Alltså EXAKT det som hände när Instagram för många år sedan valde att sluta visa likes på videos och istället displayade views dvs en mycket högre siffra än likes. Och då ville alla varumärken vara med. Men det där har alla glömt nu…

 

Organisk reach

Okej, jag vet att jag litegranna tjatar om det här, men låt mig ta en annan vinkel. Ingen användare saknar organisk reach. Eftersom varumärken och organisationer som förlitar sig på organisk reach oftast också har en contentstrategi som är lite för vinklad mot att en eventuell målgrupp är alldeles för intresserad av sagda bolag och är i ständigt behov av uppdateringar och små hälsningar, så blir saknaden inte särskilt tung att bära. Prova själva nu i midsommar att sakna alla varumärkens önskan om en glad midsommar. Vet ni, man saknar inte ens relevanta recept på vegansk sill eftersom när man behöver ett recept på vegansk sill så kan man så att säga hitta det på t ex Icas utmärka receptsamling på internet. Men liksom utan att man känner att det känns extra fint att receptet når mig på Facebook utan att Ica betalat för det.  Där har ni en övning att öva länge på.

 

Glad midsommar då om vi inte hörs! Vem vet, nu när jag är tillbaka kanske jag får blir rädd för att ni inte saknar mig att jag hör av mig igen redan innan midsommar.

 

 

//

Det bedrövliga jämställdhetsläget i vår bransch och andras

Ska vi prata lite om kön nu igen? Det var två grejer i min vardag på det senaste som triggade igång att jag blev sådär arg igen, som jag ju i grunden är kroniskt. Eller tre egentligen, men den tredje är av högst privat karaktär så skit i den.

 

Dels råkade jag uppmärksamma en bild som Resumé postade i samband med en artikel om att Sveriges byråchefer ser en ljusning i pitchläget såhär mitt i, eller förhoppningsvis mitt i slutet av, den här eländiga pandemin. Samtliga byråchefer som bildförevigades var tämligen likriktiga, jättehomogena 40-plusmän. Kul med lite spaningar från olika håll tänkte jag och postade skiten på mitt hatforum LinkedIn. Och där tyckte människor i allmänhet att ”fy fan” och stackars chefredaktören från Resumé blandades in av någon som verkar vara lika passivt arg som mig och han (…) kunde konstatera att det tyvärr är så att karlarna dominerar byråtopparna och då blir det ibland så att ingen kvinnlig byråledare får vara representerad i en snabb rundringning. Det köper jag till 100%, det är fan inte Resumés jävla fel att det ser ut såhär.

Det andra som eldade på min passiva ilska här var att jag intervjuades om cancel culture här i veckan. Och det är ju jävla spännande alltså. Därför det jag tog med mig från den intervjun var något jag själv påtalade (jag vet, inte så charmigt), nämligen att företag 2021 och onwards inte kommer komma undan med sån här jävla dynga. Det vill säga – kom inte farandes med någon kampanj hörrni som är så himla jämställd och tar parti för de svaga och allt vad det nu är som företag ger sig på för att få hjärtemojis – och så på insidan så har ni idel breda slipsar i styrelserummen och motsvarade oacceptabel likriktning. Jag har en kompis som är otroligt pampig och nästan overkligt mäktig i företagssverige. Hon sa en gång att hon helt enkelt vägrar jobba med företag som inte kan komma upp med nåt bättre än 4 breda advokatslipsar och en tjej som kommer med nån räkmacka till lunch (och kom igen – det har vi alla varit med om att bevittna). Hon reser sig helt enkelt upp och går. Mäktig som hon är dessutom. Älskar henne. Otrolig kvinna.

Nu vill jag i min inte så stillsamma ilska ta upp 3 problem som inte har någon praktisk lösning förutom i våra hjärtan och i våra små huvuden, det handlar alltså om att bara tänka annorlunda. Annars får vi dras med både nuvarande situation (som helt ärligt är förjävlig) och/ eller någon slags förnedrande och fullständigt onödig kvotering i flera generationer till. Låt mig ytterligare svärta ner bilden genom att ge er en rimlig hint om hur det ser ut i styrelserummen över de här vd: arna i Resumés rundringning. Tror ni det är en bunt rediga fruntimmer i de där styrelserna eller? Det behöver man inte ens undersöka för att veta svaret på…

 

Problem utan lösning 1 – kvinnor får ibland barn

Ibland blir kvinnor gravida och föder barn. Och innan de föder det här barnet i magen så föregås det inte sällan av en livsomvälvande hormonell omställning som ställer hela kvinnan på ända. Det är JOBBIGT att vara gravid. Och för er som ba aja men alla Sheryl Sandberg-liknande amerikanska superkvinnor dom ba fryser lite ägg när de är 35, blir gravid vid 45, jobbar till vecka 41, föder litegranna och håller sen ett TedTalk mellan amningar när barnet är 3 veckor gammalt. Att det är så man gör när man är kvinna och karriärist och det är liksom C O O L T. Så tänkte jag också om barnafödande när jag var 25. I realiteten är det inte så för någon. I verkligheten innebär en eller flera graviditeter att kvinnor inte bara plockas ner från ledande befattningar tillfälligt eller permanent utan också att de springs om av manlig kollegor. Det innebär att investerare drar öronen åt sig inför kvinnliga entreprenörer i barnafödande ålder och att omvärlden ser på dig som en liabilitet i mycket högre utsträckning än dina manliga kollegor helt enkelt för att man räknar med att du inte bara måste föda barn, man räknar också in i kalkylen hur du ska reagera på det. Gå från briljant på jobbet och typ…öh…stenhård förhandlare till att bara vilja vara hemma och sy gardiner och koka broccolipuré till ungarna. Samhället ålägger kvinnor i barnafödande ålder eftersläpande fördomar som handlar om hur man kommer bli sedan när man fött barn, som att alla reagerade likadant och som att det var något dåligt med en hälsosam paus för att komma in och komma ur en hormonell omställning och, kanske tillsammans med pappan, se till att det blir folk av ungen. Det finns inget annat sätt att komma tillrätta med det här problemet omsprungen, förbisedd och omgiven av fördomar kring svagheten i att vilja koka ekologisk broccolipuré än att hejda sin egen tanke när man ser eller misstänker en gravidmage. En del kanske kommit en bit på väg, men räck upp handen ni  som i skrivandets stund t ex är på väg att investera i en kvinnlig, gravid entreprenör. Det händer inte till dagligdags direkt. Eller som utser en kvinna till vd som är 35, tillfälligt barnlös och lyckligt nygift. Okej, det där sista kanske var ett slag under bältet för i någon jävla mån ser väl alla människor människan mer än kossan, men noterar samtidigt färskt vd-byte på inte mindre än tre av de största svenska byråerna och det är idel män med namn som klingar svenskt folkhem och vd-tradition. Illustrerar med Googles bildvy om man nu vill misshandla sig själv och googla just ’vd’:

 

Problem utan lösning 2 – män i ledande befattning känner inte igen sig lika väl i en kvinna

Och tacka fan för det. Kvinnor och män omges av otroligt olika förutsättningar för att bli den de är. Jag läser Kalle Anka (Ankist for life), och där är Joakim von Ankas sekreterare alltid en höna. Alla hans maskinskrivare är för övrigt hönor. De balla affärsmännen? Ja det är rediga herrankor det. De hårdnackade detektiverna? Javisst – män – gärna med bara efternamn. Det finns kvinnor som också är hårdnackade och tuffa – vet ni hur det är med dem? De är häxor och lurendrejare. Stilikonen Magica de Hex till exempel. Ok, nu slår jag in öppna dörrar, sluta läs Kalle Anka då tänker ni. Men låt oss alla inse att det är lättare att se ett vd-ämne i en man. Och om det inte är det så kan man annars stirra på hans vs hennes bakgrund och innan man bedömer den så himla rättvist också fundera över respektive persons möjlighet att skaffa sig den aktuella bakgrunden. T ex vad det gäller tidigare ledande befattningar och ansvar. Min faster frågade mig när jag var 7 år vad jag ville bli när jag blev stor och jag sa journalist fast jag inte visste vad det var och då frågade hon, nygift med kompis till kungen, ”men du ska väl gifta dig rikt förstås?”. Jag svär att jag svarade att jag skulle tjäna mina egna pengar, men jag förstod inte då att vägen dit ska kantas av t ex att mitt första chefsjobb var som mellanchef där det fanns en så gott som exakt likadan motsvarighet till mig själv. Möjligen att han var 2 år äldre. Han tjänade 10 000 kronor mer än mig och jag fick höra på varenda avstämningsmöte att jag kanske borde tagga ner lite och vara lite mer som honom. Sedan flyttade jag till Estland som alldeles för ung vd och där vägrade ofta de här karbonkopiorna på Googles vd-ämnen att prata med en citat ”sekreterare” som dessutom klädde sig som en man. Ska jag fortsätta? Det enda vi kan göra är att se en hel människas historia, förutsättningar och möjligheter att bli ett vd-ämne. Allt ifrån erfarenhet till hur vi faktiskt beter oss. Ja, jag är arg, tacka fan för det. Varför ska män vara så arga? Stod på en fest för ett antal år sedan där två selfmade-miljardärer samtalade över en crustad och ett glas vintage champagne och de säger på fullaste allvar till varandra ”äe du vet, jag har aldrig velat bli vd”. Nej inte jag heller heller säger den andra och det är ju fint grabbar. Men ni ges åtminstone gång på gång möjligheten. Med övertalningsförsök av typ Wallenbergarna för ni har ju en sådan ENORM talang för saken.

 

Problem nummer 3 utan lösning – kvinnor beter sig annorlunda

Ja, det hänger ihop alltihopa det här, men erfarenhet, bemötande och allt däremellan formar människor. Nästa gång jag träffar en grupp människor som kanske eller kanske inte ska välja att investera i oss eller mig – tror ni då att jag kommer väga in min tidigare erfarenhet med frågor kring barnafödande, hur det blir med min lilla firma om jag får barn och allsköns idiotiska frågor ingen har med att göra. Jag går ju alltså in i situationer idag – förbannad från början. Jag är som ett lass dynamitgubbar med en tvärfull dynamitharry i andra ändan som fipplar med tändstickan. Det är inte långt till sprinten. Det är också svårt att vara lugn när någon redan tänd dynamitgubben vid ungefär 7 års ålder. Det kan ni tänka på – alla ni som genom mitt liv bett mig att citat ”lugna ner mig” även i situationer där det kanske vid JUST det aktuella tillfället inte har förekommit diskriminering mot mig på grund av mitt kön. Jag vill också slå ett slag för det kvinnliga ledarskapet som faktiskt tillåts vara precis så som det är. De enda ”förebilder” man kan ha i idag är de som gjort sin resa på mäns villkor, dvs ammat ungar i kulisserna till TedTalks, och armbågat sig fram och blivit ett unikum i sin särställning och därför vunnit andras respekt. Ni vet typ Margaret Thatcher-typer. Det finns ingen lösning på det här problemet heller – och det ÄR ett problem för utrymmet för OLIKA typer av kvinnligt ledarskap är högst begränsat i jämförelse med olika typer av manligt ledarskap. Män kan ha en vingbredd på allt ifrån den coola entreprenören i skinnpaj eller för den delen nedtonade billiga t-shirts à la Marc Zuckerberg och Steve Jobs och ”grabbarna” till klassiska Volvogubbar med dyra bilar. Kvinnor? Har mycket mindre möjlighet att ha spännvidd från Odd Molly-morsa i förorten till urtrist i för stram pennkjol. Vi har bara en sort – en så kallad ”stenhård affärskvinna”. En arg en.

 

Jag vet att vinden blåser mot att vi ska omfamna allt det goda och att jag mest omfamnar allt det dåliga, Men förstår ni ens hur långt vi har kvar? Kan ni ens ta in hur bedrövligt utgångsläget är? I landet som också, inte minst i ljuset av Ebba Busch krångliga husaffärer, inte heller 2021 kommer välja sin första kvinnliga statsminister.

//

4 skäl till varför Clubhouse aldrig blir mer än det här

Men nu måste vi sluta prata om Clubhouse så mycket. Är det ingen som känner igen tugget från tidigare uppstickare? Väntar bara på rubriken ”Facebookdödaren”… Och missförstå mig nu rätt, ibland missförstår jag även mig själv – jag har alltså ingen anknytning till Facebook som gör att jag hejar på Facebook vs Clubhouse och egentligen är inte min avsikt här att jämföra de två, men jag ser helt enkelt ingen storhetstid för Clubhouse. Tvärtom ser jag stora möjligheter för Clubhouse att utvecklas i den riktning som jag tror att sociala medier kommer utvecklas mot de nästkommande åren, det vill säga fler och fler mer nischade plattformar med mycket mer specifik funktionalitet och begränsade målgrupper än det som dominerade sociala medier-utvecklingen från 2007 och framåt dvs allt åt alla-mentaliteten. Jag tänkte jag listar några reasons till varför vi väl kan tona ner den här hypen lite, men låt mig ändå bara börja med en personlig reflektion.

 

Gick in i Clubhouse och fick migrän direkt. Det är alltså som att kliva rakt in i Almedalen fast nu en lördag förmiddag (dvs när man absolut inte tycker man måste det här längre). Och ni som känner mig vet att det knappast är något jag drömmer om. Det första som möter mig i min personliga lilla agenda inne i appen är ”Framtidssäkrad på jobbet” – ett samtal om jobb, karriär och utbildning och ”Hur gör vi politiken mer tillgänglig”. Det är som HÄMTAT ur dagsprogrammet en tisdag i juli på Donners Brunn, fast då får man ofta öl till. Och sol.

 

Här är då mina främsta spaningar/anledningar till varför Clubhouse, vad ni än säger, kommer förbli, om den finns kvar, en outsider.

 

Den begränsade funktionaliteten

Ok, jag ska lägga bort det här faktumet som skaver i mig att mitt i Coronatider lansera en app som består av frivilliga konferenssamtal. Det kanske vore nåt för Region Gävleborg!

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bnLrb3/digitalt-sammantrade-blev-en-pars-for-region-gavleborg

Men att funktionaliteten är så pass begränsad är just det som gör att det liksom inte blir någon utmanare till något, det blir därmed inte heller ett annonsverktyg som på något sätt blir överordnat ett annat. Alltså tänk såhär – Facebook hade inte funnits idag om man inte breddat sin sk- tjänsteportfölj så drastiskt genom åren. Från att ha varit något slags displaymedium eller med deras egna ord ett torg för diskussion och samvaro med dina vänner till fotoapp, sk ”dolt” chatforum och numera allt däremellan, dvs marknadsplats, tv-rum, nyhetskälla och dessutom vägen in till de mörkaste rummen av internet, men mer om det senare… Det är för smalt med bara röst. Punktum.

 

Beteendet är apart

Det får sägas vara ett helt nytt beteende det här, att joina människors samtal om allvar och lättsammare ting närhelst på dygnet man vill. Prata om du vill, lyssna om du vill. Det är som en fusion av att lyssna på en oproducerad podd och …eh….just det Almedalenseminarium på länk. Elle måndagsmöte på valfri firma i vårt avlånga land. Det vi gör på övriga sociala plattformar liknar inte det här överhuvudtaget, vilket betyder att vi måste lägga till det här icke-behovet till vår redan överfulla agenda när det kommer till slösurfning på internet. I ett slow-listning-format som jag bara för mitt liv inte kan omfamna. Det vet jag och ser jag att många kan, men om jag nu ska måla de breda penseldragen och framför allt sett över tid, dvs när Clubhouse inte är trendigt längre och man inte mäter sin branschstatus i huruvida man fått en inbjudan eller inte. Jag har för övrigt två att ge bort och jag är inte svårprutad här. Ni får gääärna ta min plaststol i tältet framför overheaden vad mig anbelangar.

 

Upp som en sol ner som en pannkaka

Minns ni Ello? Ett socialt nätverk som minsann inte skulle ha nån reklam och inte samla in nån konstig data om människor och där man på reklamfri plats kunde umgås med sina vänner. Med det lilla problemet då att dina vänner inte var där. Det här känns som Ello. Fast med större hype. Och det finns många, många exempel. Glöm nu inte de närmaste månaderna att förhållandevis hög tillväxt (dvs folk som laddar ner appen och testar), hög värdering tillika investeringar och allmän medial hype inte säger någonting om var appen är om 2 år. Tvärtom MÅSTE sociala medier utvecklas för att finnas kvar, det är min absoluta övertygelse att det bara är därför Facebook äger en sådan dominans idag. De har lagt till funktioner och kunnat flytta med folks ändrade beteende över tid på ett sätt som är helt avgörande för att kunna behålla användare. Såg senast igår i någon tråd där man diskuterade Facebook att ba ”jag är aldrig på Facebook, använder bara Messenger”. Mm, det är också Facebook.

 

Säkerhet

Det är mest mellanmjölkssamtal som jag hittar. Gosvarmt karantänsmys blandad med regelrätta seminarier om både i grunden intressanta grejer och så ointressanta att jag får Almedalenmigrän bara av att tänka på dem. Men det är givet att säkerhet här blir en fråga som, i takt med växande antal användare, kommer bli ett issue som skulle kunna ta död på hela fenomenet. Det har redan varit rubriker om någon kille som blev uthängd som sexförbrytare i ett samtal. Och herregud, att tänka på alla de samtal som pågår är som att tänka på rymden. Sen har vi ju det där med att samla in data om människor, det måste man göra för att upplevelsen ska bli relevant. Nu går det ju bra, man kan följa lite människor man gillar och tycker är intressanta och så får man också upp lite allmänna förslag baserat på intresse. Men tänk när appen växer, du följer 3500 personer du tycker är intressanta och alla har startat ett samtal här på morgonkvisten. Ska du scrolla ner 3500 events blandat för övrigt med sponsrade events (ja det kommer såklart), skit du får upp för att du snällföljer några gamla kollegor och därtill mer allmänna förslag på poppis grejer. Hur ska du någonsin hitta något relevant? Nej just det, appen måste samla data om ditt beteende och displaya det som den vet att du går igång på. Och så är vi igång igen med ett data privacy-problem som nu rör oredigerad röst. SPELAR CLUBHOUSE IN MIG – V A?????

 

Helt ok att avfärda mig som tjurig bara. Kan vi inte bara kalla det luttrad?

 

 

Em

 

Ett rafflande år digitalt

Året börjar rafflande i sociala medier tycker jag!

Dels har ju Donald Trump fått fullständig fnatt tydligen och det var förstås ett förhållandevis lätt beslut av bl a Twitter och Facebook, och idag även YouTube, att stänga av den dåren under den sista självande tiden av hans presidentskap. Jag tycker faktiskt att det är rätt, det här är ju som en ding-ding värld, men jag är redan nu trött på alla röster som kommer höjas under året med krav på innehåll som borde bannas i sociala medier. Faktum kvarstår nämligen att pinpointa innehåll och personer som är ropet just nu aldrig är lösningen. Jag har också sett röster höras om det här att det är fel att banna Donald Trump eftersom yttrandefrihet borde råda. Men frågan är om man har rätt att göra den här rösten hörd precis var som helst. Som vanligt präglas den här debatten av ett mycket oinsiktsfullt synsätt på sociala plattformar.

 

Facebook inleder också året med att skrota ”gilla-markeringar” på sidor och behåller istället bara den för användare otydligare varianten ”följare”. Anledningen är uppenbar, Gillamarkeringar betyder inte ett skvatt för vare sig användare eller de företag som åtnjuter dem. Alltså, användare ser inte innehåll från sidor de har gillat i någon som helst större utsträckning än från sidor de inte gillar och för företag innebär det här såklart att man kan ha 10 eller 10 miljoner gilla, det är sak samma. Att följa sidor, ska man komma ihåg är i alla fall på pappret lite annorlunda. Därför måste man värdera dem annorlunda och förstå att incitamenten för att eventuellt följa en sida inte är samma som de som en gång i tiden (obs, ej nu) fick svenskar att gå man ur huse med gillaknappen. Men skit i det nu, man har ändå absolut noll att hämta från organist trams.

 

Däremot innebär det här att från och med den 1 februari är det inte längre möjligt för annonsörer att använda Facebook för organiskt innehåll. Tvärtom kommer man som annonsör att tvingas redovisa sin distributionsplan i ett särskilt verktyg där man sedermera bedöms och därmed prissätts baserat på hur väl man lyckas bidra med någon form av mervärde mot en utvald grupp människor för vilka det man har att säga kan tänkas vara relevant. I och med detta förväntas man också att sluta arbeta med vattentäta skott mellan olika kanaler utan faktiskt utnyttja hela Facebook som plattform via de uppdaterade annonsverktyg och annonslöningar som erbjuds marknaden.

 

Ok, det där sista är tyvärr inte sant, men likafullt är det så man som annonsör borde hantera plattformen. Organisk räckvidd, snälla ni, har inget värde för någon enda människa. Om man skulle betala för organisk räckvidd skulle ni betala då? Här får ni lite räckvidd, ni har ingen aning om hos vem och varför och med vilken frekvens och vad det bidrog med för mervärde men du är ändå tvungen att innehållsmässigt bara prata om trams, typ att bygga en fågelholk av ballerinakex bara för att det är vår och så. Nej precis, ni gillar bara att det är gratis. Och tror att det är finare att få en like på en fågelholk av ballerinakex organiskt än betalt.

 

Jag är som Corona nu känner jag, det blev ingen som helst skillnad i argument bara för att vi bytte år. Det kanske blir så när man inte firar nyår, som jag, Corona eller inte, ändå inte gjort på 10 år. Men man vet aldrig vad våren för med sig! Vaccin och kanske, kanske lite bättre humör.

 

//

Brand safety blir än mer aktuellt nästa år

Allt talar för att hela marknaden blir allt mer digital. Det är klart att det blir så under rådande omständigheter! Jag har själv surfat i veckan på hur mamma nu ska kunna handla på internet mitt i de värmländska skogarna. Någon som hon knappast hade gjort utan pandemi. Traditionsenlig julklappsshopping medelst champagne på NK är i år utbytt mot köande till lokala tobakshandlaren för att hämta ut paket. Där man man för övrigt inte längre kan köpa någonting annat för väggarna är KLÄDDA med paket, jag har aldrig sett något liknande….

 

Men ska vi då prata lite om att jag tror att brand safety återigen får ett himla uppsving här nästa år. Här är några exempel på samtalsämnen, som jag tror det kommer en rad olika look-a-likes på så håll i hatten.

 

Snapchat – ett mecka för pedofiler?

Svenska Dagbladet släppte i veckan en stor granskning av pedofilibrott på Snapchat, som enligt artiklarna seglat upp som socialt medium nummer ett för pedofiler att hitta offer på. Tyärr är ju Snapchat som gjort för lömsk verksamhet där hela själva IDÈEN ju är att meddelanden försvinner, att användarna är anonyma och att sättet man skaffar vänner på är väsenskilt från t ex Facebook vars hela grund vilar på idén om att koppla ihop vänner – inte främmande människor med varandra. Snapchat och TikTok har också skapat en kultur av viralt innehåll som inte går att jämföras med den på Facebook. 1 miljon views på TikTok kan t ex inte direktöversättas till en miljon views på Instagram. Kort sagt –  som gjort för skugglik verksamhet och människor med allt annat än rent uppsåt. Så frågan är då – hur ska annonsörer ställa sig till att annonsera på en plattform där det också finns pedofiler? Ja, låt mig återkomma till det…

 

 

Det etiska rådets etiska dilemman

Minns ni att Facebook under året som gick tillsatte ett etiskt råd fick som uppdrag att granska innehåll på platttformen. Nu har de kommit igång sörrni! Jag tyckte från början att herregud vad är det frågan om, och den bilden är oförändrad nu när de kommit igång. Här är det etiska rådets första uppdrag:

  1. Kommentarer om våld mot det franska folket.
  2. Ett foto på ett avlidet barn med kommentarer kring Kinas behandling av Uigurer.
  3. Historiska foton som ska föreställa kyrkor i Baku med en bildtext som stöder Armenien i Nagorno-Karabakh-konflikten.
  4. Nakenfoton relaterade till bröstcancer.
  5. Ett inlägg med ett citat som ska komma från nazisten Joseph Goebbels.
  6. Ett inlägg i en grupp som påstår att hydroxiklorokin och azitromycin kan bota covid-19.

 

Nu är ju tanken för all del inte att det etiska rådet ska granska ALLT och fatta enskilda beslut om varje ärende löpande, utan att deras beslut ska ligga till grund för liknande material och den eventuella ”censuren” av det. T ex nakenfoton i anslutning till information om andra sjukdomar, kan man ju tänka sig…

 

Jag är alltså inte emot det etiska rådet – jag bara ser att problemet med otillbörligt innehåll på Facebook är ett problem som måste angripas på ett sätt som är lika enkelt som själva publiceringen av sagda content. Det FINNS ingen generallösning på frågor om censur, utom i undantagsfall. Ta mitt ”favoritexempel” abort. Jag tycker och kommer i resten av mitt liv att tycka att abort är den gravida kvinnans fria val. Visa mig vilka döda spädbarn ni vill, det måste ändå vara upp till henne. Män. De ska överhuvudtaget inte få uttala sig om abort. Bli gravid först och ring mig sen. Bli våldtagen, utsatt för de eventuella risker som en graviditet medför för många kvinnor. Ja ni hör, det är min åsikt. Lika mycket och starkt kan sägas från andra sidan. Vad är ”rätt” här? Ska nyhetsmedia får visa bilder på döda barn men inte alla nyhetsmedier, t ex från diktatoriskt styrda statsmedier i propagandasyfte men för Aftonbladet är det ok? Vem ska sätta dem gränserna. Gaahhh.

 

Snälla Anders Ygeman – lycka till

Digitaliseringsminister Anders Ygeman gick också i veckorna som var ut och krävde tuffare tag mot Facebook och Google avseende innehåll på deras respektive plattformar. Han menar att de båda techgiganterna ska hållas ansvariga för det innehåll som finns på deras plattformar. Alltså, förstår Anders Ygeman vad han säger här? Nej, precis, det gör han inte. Skälet till att det ännu inte finns lagstiftning, tvång och millibillijarder i bötestraff kring frågan är för.att.det.inte.går. Facebook och Google är inga publicister, inga ansvariga utgivare. Och det är just när vi försöker stoppa in dem i sådana redan befintliga fack som vi går bet. Det går inte. Om Facebook ä ansvarig utgivare betyder det att de i skrivandets stund har 2 miljarder, oavlönade journalister med fri fart till morgondagens löp. Jobbiga morgonmöten där. Nej, det är först när vi hittar på en ny definition som tar avstamp i kunskap, som jag måste säga att samtliga sådana här upprop jag sett saknar, som vi kan närma oss det problem som ÄR ett problem. Inte bara för annonsörer, utan för mänskligheten.

 

Till annonsörer inför 2021 vill jag ändå säga detta. Facebook och Google och Snapchat och allt du kan komma med som finns bakom en skärm kallas för internet. På internet trängs allsköns skit med nyttiga och underbara ting. Ska vi reglera internet – ja kanske. Men det där är tyvärr exakt samma sak som att reglera vad folk säger säger till varandra runt middagsbordet på kvällarna. Eller vad folk säger till sig själva med katten som enda sällskap.

 

Man kan trösta sig med att de allra, allra flesta som använder internet inte dagligen utsätts för pedofili, hatbrott, bilder på döda barn och propaganda som gör att man efter en vecka vill ta värvning i IS. Man kan tänka att man som annonsör ska stå för det nyttiga och underbara på internet och på sätt spä ut det dåliga. Och man kan se till att man har tillräckligt mycket kunskap för att ställa krav och ta del i den debatt som hittills är sorgligt undermålig om vad vi som människor kan göra för att skapa en bättre värld. På internet och runt middagsbord.

 

Om det är svårt det här? Jora. Men det är ju livet också. Titta ut, det är nollgradigt, blåser från nord, det är knappt dagsljus och 99% av alla IVA-platser i Stockholmsregionen är nu fullbelagda.

 

Ridå.

 

Låt oss hoppas att Black Friday redan är en digital högtid, eller?

Nu inför årets slut kommer såklart de sedvanliga årssammanfattningarna och spaningarna inför nästa år. Jag ska inte göra ett sådant inlägg riktigt än, men lätt att spåna om redan nu är ju att Corona gjort marknaden och människors beteende än mer digitalt. Det siar alla om just nu. Det är så att säga en öppen dörr. Inte bara för att det är så utan för att man som konsument, och människa för den delen, tvingas till det. Black Friday idag och vi kan väl bara hoppas att det faktiskt är en digital ”högtid” i år och att folk INTE köar utanför Elgiganten och H&M för att köpa billiga prylar. Julhandeln förväntas också eller MÅSTE bli digital.

 

Nu både undrar jag och hoppas att/om det kan vara så att den här digitala frammarschen kan tidigarelägga den utvecklingen som till slut kommer komma, det vill säga att vi slutar göra åtskillnad på digitalt och traditionellt.

 

Här är tre funderingar att klura på vad gäller det, nu inför nästa år:

 

Det går inte att bygga varumärke digitalt, eller?

Plats för emoji som himlar med ögonen. Att bygga varumärke måste rimligtvis handla om att exponera sitt varumärke för den målgrupp som man vill ska tycka, tänka och känna någon för varumärket. Och då är det också rimligt att anta att man måste exponera varumärket för målgruppen där som de redan vilar sin ögon. Inte i tidningen Metro då utan i sin mobiltelefon. Inte rocket sience det här och det är inte som att ingen inte håller med – men fortfarande är det så mycket finare att bygga varumärke med uttryck och content som helt och hållet saknar bäring i digitala och sociala medier (hädanefter skriver jag bara digitala medier och där ingår social medier). Det släpps kampanjer varenda vecka där kampanjbilden är en bild på en utomhustavla och det släpps långa, känslosamma filmer som hävdas ska spridas lite varstans, det är playkanaler och lite social och lite tv. När man gör så är det inte så konstigt att det här med att bygga varumärke inte fungerar i digitala medier, om man nu upplever det. Man måste ju, för att lyckas med det, anpassa sig till hur man bygger varumärke i digitala medier. Det börjar inte med en utomhustavla, det är innebär inte viral spridning och det är definitivt ingen lång, känslosam film som gör hela det jobbet. Men det jag vill ha sagt är, skit i att tycka att det ena är bättre eller finare än det andra, man behöver många olika delar. Problemet som jag ser i allt för många uttryck är bara att man fortfarande gör innehåll för traditionella medier och distribuerar digitalt. Gör tvärtom nästa år! Det kommer i alla fall gå bättre även om jag INTE säger att du ska skita i alla andra kanaler.

 

Allt är en enda sörja

Förr var det så himla enkelt (nåja). Nej men man hade sin pr-avdelning och dom jobbade med förtjänat utrymme och så hade man annonserna och dom skrek grejer om att köpa grejer och sen hade vi också content, kanske en stillsam men innehållsrik kundtidning med riktiga historier och människor. Och så kunde man också hantera de olika delarna internt. En person ansvarar för en sak i taget och är bra på en sak i taget. Digitala och sociala utrymmen skiter fullständigt in din uppdelning. Allt är numera en enda sörja. Det är köttfärs i lussekatterna och julkärven står i sovrummet och i hunden korg ligger din kusin och sover. Kort sagt – den här uppdelningen mellan vad som är vad är så utsuddad att det inte ens går att se konturerna längre. Man kan t ex inte själv bestämma vad en kanal är (”LinkedIn är vår kanal för B2B men det fungerar inte på Facebook”), vilket content som gör sig bäst på det ena eller andra stället och FRAMFÖR allt inte vad man ska betala för och inte (man ska betala för allt). Det behöver inte betyda sämre det här- det är bara kladdigt. Det är att ha tre älskare samtidigt och försöka övertyga alla om att det är en bra idé och också göra slut med alla för att det här faktiskt inte fungerar. Ok, nog med metaforer. Tänk själv bara!

 

Let’s be friends

Det här som jag beskriver nu, det leder till bråk. Jämt. Byråer bråkar med byråer om vem som vet saker bäst och man håller fast vid det man tror på. Ibland för att det är enklast och ibland för man bara blir så himla kränkt av att andra inte håller med. De flesta tycker de jobbar ”kanallöst” men dunkar ändå ut utomhustavlor som exempel på hur kampanjen kommer se ut och någon annan ba ”social first” – som för övrigt inte alls stämmer vad fan det nu det betyder ens. Kan vi inte bara sluta bråka, nu i pandemin och allt. Vi kan väl samarbeta istället? Den som har jobbat med att bygga varumärke i 25 år men inte kan ett skit om digitala medier är inte sämre nu bara för det – man måste bara arbeta tillsammans, annars går det inte. Social Media Managers där ute – bless you! Det är omöjligt att kunna vara content producer, analytiker, buyer, varumärkesstrateg och kundtjänstmedarbetare samtidigt. Det är inte heller meningen. I den här uppochnervända sörjan har ingen mer rätt än någon annan. Bara vi lägger bort prestigen så shall we nog overcome. Typ.

 

Inför min riktiga 2021-spaning kommer jag komma med nåt bättre än ”nästa år blir mer fokus på digitalt”. Jag lovar.

 

 

 

 

 

Engagement är en ulv i fårakläder

En sak som utkomsten av det amerikanska valet bevisar. Eller ok, det kanske det inte gör, men låt oss ändå använda det som ett fruktansvärt aktuellt exempel.

Ingen har väl missat att Donald Trump varit en furie i sociala medier. Om den här senaste veckan varit en film skulle man ba men GUD så osannolikt, någon skulle gå in och kölhala en sådan där president. Utan att jag har en aning om hur det faktiskt går till så ”känns” Donald Trumps sociala medier som en produkt av Donald Trump själv. Det kanske finns stöd för att det är så, men oavsett vilket – man tycker sig känna igen hans stil.

Joe Biden däremot är betydligt mera återhållsam och den där tonen han har kan inte vara så svårt att hålla för vilken medhjälpare som helst, det är bara att svara som en stoisk fader när Donald Trump börjar yra i versaler. Typisk tweet från Joe Biden är ungefär ”vi ska låta den demokratiska processen ha sin gång, det är varken jag eller Donald Trump som bestämmer utgången i detta val utan det amerikanska folket”. Ja, det är så korrekt och önskvärt som man kan tänka sig någon skriva som håller på att både vinna och förlora ett val.

Alla vet, och kan också se själva, att Donald Trumps primalskrik i versaler, och även det som kommer emellan, har fått betydligt större genomslag än Joe Bidens landsfaderliga motsvarighet. Det finns det flera anledningar till, där allt inte förklaras med att Facebook bara premierar hatiskt innehåll. Gå inte på den lätta. Men jag tycker det finns mycket att säga om detta som andra annonsörer kan lära sig av.

 

Engagemang är en ulv i fårakläder

Donald Trump har genomgående under hela valrörelsen fått uppskattningsvis tiofalt gånger mer engagement än Joe Biden på samtliga plattformar. Men engagemang, förstår ni, är en riktig ulv i fårakläder även för Donald Trump. Såhär är det nämligen:

Även om politiska frågor i många fall är undantaget som bekräftar regeln så är det så att i Donald Trumps kommentarsfält – oavsett plattform – samlas som bekant både folk som hejar på, ja det ryktas till och med om att det där påhejandet i stora delar är organiserat – och de som fördömer precis allt han säger. Inte sällan med rätta.

Vi jobbade med en internationell kund för ett par år sedan, och gjorde ett samarbete med en känd influencer. Hon skulle promota en digital tjänst och illustrerade detta med en bild på sig själv i sin nya soffa med en lurvig, flätstickad filt över benen. Inlägget fick, trots att det var sagda kunds legal advisor som till punkt och pricka skrivit texten, långt högre engagemang på posten än på sina vanliga inlägg. Kunden var svinnöjd. Kommentarerna bestod till 100% av frågor och svar om den fina filten som alltså inte hade någonting att göra med tjänsten som hon försökte marknadsföra.

Ett annat exempel är en kund med en stark närvaro organiskt i sociala medier, det var tjo och tjim och idel hjärtemojis i kommentarsfälten när innehållet handlade om roliga lekar där man t ex skulle hitta borttappade saker i bilder, lustiga gif:ar och memes och liknande. Som förvisso BERÖRDE temat på den app som bolaget egentligen försökte få folk att använda. Men den starka organiska närvaron hade noll effekt på antal appnedladdningar och vid en närmare titt så visade det sig att merparten av de som kommenterade i posterna inte ens förstod vare sig vem avsändaren var eller vad de egentligen pysslar med för typ av business.

Som om inte det vore nog – för det här skulle man ju kunna leva med förutsatt att spridningen blir så enormt mycket större genom både positiva och negativa eller irrelevanta kommentarer, men så är det inte riktigt… Den primära spridningen sker till andra som är benägna att kommentera. Jag som privatperson kommenterar i öppna kommentarstrådar kanske en gång per år. Då ett hjärta för Degerfors IF som efter 23 år är på väg upp i allsvenskan igen. Eller så. Men jag exponeras aldrig för trådar där det är tänkt att jag ska kommentera. Och den målgruppen som gör det är långt mycket mindre än vad man kan tro när man kollar på antal kommentarer. Och inget bolag, organisation eller person i hela världen har exakt samma målgrupp som den som råkar känna sig manad att kommentera mycket i Facebooktrådar.

Så för att summera – engagement är – oavsett mängd – i bästa fall en indikation på framgång, men det är långt ifrån ett enskilt mått på någonting.

 

Det glada innehållet ska styra effektiv annonsering

Bägge presidentkandidater har lagt enorma summor på annonsering på Facebook, men ofta är den delen av kampanjandet, skilt från det man gör organiskt eller det som görs i form av content. Alltså man har en Donald Trump som ”sköter kanalerna”, är snabbfotad och kommenterar nyhetsvärdiga händelser, skapar rubriker och …eh….likeraketer. Och sen har man en svinduktig performanceavdelning som bara sköter annonseringen. Inte sällan bryr sig den här performanceavdelningen mest om siffror och väldigt lite om de likes som Donald Trump borta på marknad eller content genererar. Det är inte rätt approach. De som har engagerat sig i content (märk väl att engagemang är mer än likes och comments och shares och retweets) ska exponeras för relevanta annonser och baserat på vad de gör med sagda annonser ska de exponeras för nya budskap löpande i ett aldrig sinande kretslopp som innebär att man har koll på sina följare, väljare, kunder eller hur man nu definierar sin målgrupp. Väldigt få arbetar så. Börja med det! Lär icke av Donald Trump, om ni nu hade tänkt det. och kanske den viktigaste lärdomen, låt inte en persons eventuella intresse styra hur era sociala medier ser ut. Det ska styras av resultat.

 

Följ plattformarnas regler

Vi har ännu inte sett de verkliga effekterna som det amerikanska valet kommer få på sociala plattformar, men vi kan nog vara säkra på att inte bara upptrappningen utan också eftergifterna blir kännbara. Men redan i upptakten till valet har det t ex aldrig varit svårare att få igenom annonser än nu, i rädsla för att släppa igenom innehåll som anses bidra till fake news, upplopp, våld eller annat så plockas annonser och annonskonton ned i en rasande fart och policys uppdateras med radikala förändringar långt mycket oftare än vad som kan ignoreras.

Det fanns tider när det var väldigt inne att ”lura algoritmen”. Ett exempel är när Facebook släppte livevideo och någon smart person på en sån där viralsite började livesända en omröstning av vad man gillade bäst hund eller katt typ. Det där dominerade sedan allas feeder under ett par veckor. Minns ni? Det var helt sjukt, allt var en livesänd poll. Någon annan smart person på typ Nelly eller liknande motsvarighet livesände också ett isblock med en sko i och skulle man skriva ”nu” i exakt det ögonblicket när isen släppte för att vinna xx. En ungefär lika spännande nagelbitare som den här utdragna ”valrysaren” som aldrig höll på att ta slut. Men he—e vad kommentarer de fick.

Det som hände sen är det som alltid händer. Att Facebook ströp reachen för de här livesända hacksen och så var det historia.

Nu har det aldrig varit sämre tillfälle att ”lura algoritmen”. Och dessutom så är det tekniskt omöjligt. Att jobba organsikt är också en form av att ”lura algoritmen” dvs man är ett vinstdrivande bolag som vill få lite gratis reach och likes och därför hittar på ”algoritmvänliga” saker som så många människor som möjligt ska gilla och därmed får man jättemycket reach med bara en knapptryckning. Nu är det ju för all del så att det där inte fungerar för ett enda bolag i hela världen eftersom man inte har en aning om vilka de här människorna är som gillar det här. Illustreras bäst av Cecilia Eyems bästa slide i livet:

Who you think like your posts:

Who really likes your post:

Kort sagt – att följa reglerna har aldrig varit coolare.

/

 

4 idéer från valkampanjandet i USA som svensk politik kan inspireras av

Med bara dagar kvar till det amerikanska presidentvalet, kan man redan nu hitta flera spännande detaljer i kampanjandet som jag hoppas att svenska partier mer än bara sneglar på inför kommande riksdagsval här hemma, men som egentligen vem som helst kan inspireras av. Visst, jag håller med – vissa saker är kontroversiella och hör förmodligen inte hemma i ett sådant här sammanhang, men jag upplever ändå att den gängse stämningen här hemma är allt för restriktiv när det kommer till synen på hur mediebeteendet så kraftigt förändrats de senaste årtiondena.

 

1.Influencer marketing

I en artikel i Resumé nyligen läste jag intervjuer där  företrädare för bl a Socialdemokraterna och Miljöpartiet pratade om att det är viktigt att influencersamarbeten känns äkta och att de mer eller mindre sker på eget bevåg och att de är icke-kommersiella, dvs utan betalning.

Och även om det ligger något i att det ska vara sprunget ur ett personligt intresse så är det en allt för snäv syn på influencer marketing. För det första är influencer ett yrke idag, där de yrkesverksamma tjänar pengar på samarbeten. Det här är alltså INTE privatpersoner som löpande uppdaterar i sociala medier om saker de gillar och bara tar betalt för de samarbeten och omnämnanden som görs av produkter de inte gillar. De tar betalt för att skriva om varumärken, organisationer och sakfrågor. Det är deras jobb. Dessutom betalar man för medieutrymme som inte är gratis någon annanstans, varför i h****e skulle det vara det i influencers starka kanaler. Att betala är alltså inte ett mindre trovärdigt samarbete bara för att man betalar. Sedan ska man nog i detta sammanhang ändå välja samarbeten med omsorg men själva betalningen ska man inte se som ett fulare sätt att ta sig fram här.

 

Det andra som är viktigt med influencer marketing är att det är ett sätt att nå människor som med då…eh….”finare” metoder är oåtkomliga för den typen av reklam som man kanske lägger mest både pengar och energi på. Dit hör t ex organisk räckvidd på Facebook och tv-reklam. Och då är betalda samarbeten en grundförutsättning eftersom det är så man gör för att få ut budskapen i de här kanalerna. Man kan inte själv bestämma att man inte borde behöva betala för att man sitter på en ”cause”. Då har man missat hur den här marknaden fungerar. Låt mig också påminna om att den marknaden som byggts upp runt influencer marketing har växt i takt med att antal samarbeten har växt, profiler har blivit större och mer betydelsefulla i samklang med en kraftigt ökad annonsering. Tro mig – följare till influencers tycker INTE att samarbeten per definition är mindre trovärdiga för att profilen får betalt.

 

2. Kanaler man inte är bekant med själv

Läste senast idag om Joe Bidens samarbete med två stora Twitch-profiler som kört livesändningar som följt hans kampanjande i Ohio och Pennsylvania. Läste också om Trumps långvariga samarbete med en exilkuban som också råkar vara en inflytelserik YouTuber. Utan att ta något bokstavligt så är alla annonsörer av idag TVUNGNA att sluta utgå ifrån att ”de stora reachmedierna” ska bära det tunga lasset. De stora reachmedierna” är DÖTT. Tv är inte ett stort reachmedium och Facebook är det definitivt inte om du inte kraftigt målgruppssegmenterar och anpassar både distribution och innehåll baserat på segmentering. Nej budgeten ska finfördelas i miniformat och handla om att skapa IMPACT, inte synlighet. Då kan ett Twitchsamarbete med ett par hundra visningar plötsligt göra mer än 5 miljoner i smutsiga valaffischer.

 

3. Medier och varumärken som tar ställning

Ok, här är vi ute på djupt vatten, jag menar alltså inte att man ska få media och varumärken att ta politisk ställning, men det finns något i det här att media tar ställning och den här enorma valkampanjen runt att man ska gå och rösta och det inneboende ställningstagandet hos många i bara den meningen, dvs rösta inte på Trump då… Det är värt att titta på helt nya former av marknadsföring är min poäng. Jag tror att det börjar i att vi avskaffar urgamla idéer om vad som är fint och fult (läs ovan) och vad som ska vara kvar när det kommer till ”så har vi alltid gjort” kontra vad vi totalt ska omvärdera. Ett bra sätt att värdera om det är bra att typ Max Hamburgare gör reklam som har med valet att göra och kanske till och med tar ställning för ett enskilt parti (obs exempel) är att utgå ifrån vad mottagarna faktiskt tycker och hur de reagerar på denna eventualitet. ALLT för ofta utgår man från saker som faktiskt inte stämmer, t ex det här med att ett betalt samarbete med en influencer är mindre trovärdigt. Men för guds skull vila ögonen på punkt fyra innan ni rusar åstad och idéear runt det här:

 

4. Organisk räckvidd göre sig icke besvär

Sluta nu genast med två saker – att posta grejer organiskt och löpande baserat på en content calender. Och framför allt att mäta effekt baserat på det mottagande man får. Oftast då antal likes, comments och shares. Och får man många likes då så har man gjort något bra. N e j. Då kan alla partier sitta där med hakan i marken och slita sitt hår när Sverigedemokraterna återigen har överlägset högst engagement även i detta val. Men en like är INTE lika med en röst (läste nåt citat i veckan med nån som skrev det men KAN inte minnas vem, förlåt), och polariserande innehåll, som Sverigedemokraterna är absolut bäst på får högst engagement. TVÅ sidor möts i kommentarsfälten och många troll får vatten på sin kvarn vilket leder till större debatt än andra partiers (om jag får generalisera) mer självklara t ex stöd till vården i Coronapandemin och annat. Observera att det inte alls betyder bredare spridning, högre gratis reach och framför allt inte då – framgång i valet. Sluta lägga tid och energi på en målgrupp som använder de här funktionerna på Facebook och bredda din syn på sociala medier, kanalval och gärna influencer marketing.

 

Ska bli kul att följa!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre misstag du kanske gör när du mäter framgång i sociala medier

Ska vi prata lite om engagement igen? Jag är inget fan av att jämföra olika kanaler mot varandra, eftersom det allra bästa alltid är en mix, men vad har sociala medier för usp egentligen om inte just – engagement? Ni som följer mig vet att jag inte hyser några högre tankar om att räkna likes, comments och shares som framgångsfaktorer, men det är inte riktigt sant det där, jag är emot när man räknar det som ENSKILD faktor. Likes, comments och shares är en nog så god indikator på engagemang som andra, men man måste bluddra ihop det med en rad andra uttryck för just engagement för att få en rättvis bild. Och här är tre ytterligare, vad jag tror, vanliga engagementfällor när man mäter framgång:

 

Är det verkligen en kunddialog vi har?

Man ska aldrig förutsätta att engagement i form av likes, shares och kanske framför allt comments är en fråga om kunddialog eller ens någon form av dialog med en målgrupp. Tvärtom förutsätt INTE det så har du en bättre chans att nå framgång. Vad menar jag med det här då. Ja, det finns en tydlig korrelation mellan företag sm räknar likes, comments och shares och de som inte köper sitt utrymme – åtminstone inte på allt innehåll. Och då förstår ni har man väldigt svårt att avgöra vem som överhuvudtaget träffats av det innehåll du postat och vi vet också att de inte är många. Framför allt gäller det på Facebook men även Instagram.

Om man nu ska grotta ner sig i kommentarsfältet rejält så kan du ställa dig själva följande givande frågor:

Handlar kommentarerna i mitt kommentarsfält om det innehåll som precis postades? Eller är det kommentarer till något annat, kritik mot företaget eller kanske den sämsta – uppmuntran utan att personen har en aning om avsändaren? T ex om du postat en bild på något nostalgiskt ur era egna arkiv, någon gammal mycket välkänd produkt eller logotype. Det hamnar mycket troligare i kategorin ”25 saker från barndomen bara du som är född på 80-talet minns” än ”åh, nu ökade min känsla för varumärket” och framför allt inte ”nu ökar chansen att jag ser även nästa inlägg”. Ju längre ifrån din affär du postar innehåll kring – desto sämre värde i kommentarsfältet ÄVEN om du får färre comments när du ligger nära det du faktiskt har behov av att berätta om.

Facebook erbjuder långt mycket mer träffsäkra metoder för att säkerställa dialog med din faktiska målgrupp än den här killgissningsleken med organisk trafik genererat av ”engagement”.

 

Uppmuntrar du själv till fler kommentarer utan värde?

Väääääldigt ofta ser jag i kommentarsfält att någon skriver t ex ”haha” varpå kundtjänst direkt svarar ”Tack Tommy, kul att du gillar vårt inlägg blomma blomma festlig emoji”  . Men ännu vanligare är det att kommentarer som handlar om t ex driftsstörningar hamnar i kommentarsfältet för att det är enklare för användaren än att göra ett nytt inlägg på sidan så att ”dialogen” i stora delar rör en diskussion mellan användare och företag om ett kundtjänstärende som har noll och ingenting att göra med innehållet. Jag förstår att du tänker bra då hjälpte vi hen, men om vi pratar om att vid slutet av månaden räkna dina kommentarer när hälften så att säga är uppviglat av dig själv och lika många kanske inte särskilt positiva så är frågan en annan. Då måste ni hålla med om att det inte är en bra parameter att ta i beaktande när det kommer till att skapa nytt innehåll -vi fick högst engagement på detta – vi gör mer av den typen av innehåll – när engagement på den posten inte ens handlat om det innehållet.

 

Varför vill du ha kommentarer, likes och shares?

Hur man än vänder och vrider på de här så är likes, comments och shares eller väldigt osäkert mått på din framgång. Och eftersom det är det så är det också inte att rekommendera att man låter likes, comments och shares som framgångsmått styra t ex hur du utformat nytt innehåll. Det finns många skäl till varför. En jävligt bra är att det är en krympande och väldigt liten andel av sociala medier-användare som faktiskt ger uttryck för sina åsikter med hjälp av dessa funktioner. Det där är lite som att fokusera hela gympaundervisningen på volleyboll bara för att två av 25 elever satsar på att bli elitspelare.

En annan bra anledning är att om du struntar i det där, framför allt det är organiska, så har du så mycket säkrare metoder för att mäta hur det faktiskt går – som tar hänsyn till att olika människor har olika beteende och klumpar ihop det till ett gemensamt värde som mått på framgång.

 

Jag vet vad ni tänker, den där gnällspiken bara hatar kommentarer. Och likes. Men det gör jag inte alls det – jag är bara så erbarmligt trött på att det fortfarande tronar som någon slags bäst i klassen när det kommer till framgångssagor om sociala medier. Det är inte sant. Det är inte det. Högt engagement i traditionell mening har inte alls någon koppling till framgång för bolaget vare sig vad gäller varumärkeskännedom, liking eller försäljning. Koppla ihop de där tycker jag. Mät riktiga värden och sluta dilla om hur trevligt kommentarsfält ni har bara för de där två volleybolltjejerna ger massa äpplen till fröken efter gympalektionen.

 

//

Instagram har på 10 år mer förändrat andra än sig självt

Så Instagram fyller 10 år idag. Jag listar här de absolut viktigaste milstolparna, där i princip samtliga inte bara har att göra med plattformens egna utveckling, utan dess påverkan på andra. Ett mönster jag tror kommer fortsätta dominera utvecklingen av sociala medier.

 

1.Facebook köper Instagram

Instagram startade 2010 och redan 2012 köper Facebook Instagram. Någon som kom att förändra Facebook mer än Instagram.

Det som hände var att människor effektivt flyttade över en del av det beteende man hittills underhållit på Facebook till Instagram. Vem minns inte semesteralbumen på Facebook? ”Rhodos 96 bilder”. Och de Twitterliknande statusuppdateringarna som helt enkelt handlade om att dela med sig av det mesta som hände, eller snarare inte hände, i ens vardag. ”Då har man jobbat klart, nu blir det att hämta ungarna och dra till morsan och käka köttbullar innan Arsenalmatchen”. Ok, de Twitterliknande statusuppdateringarna följde inte riktigt med, de verkar ha stannat hos en viss generations användare, men semesteralbumen ersattes av färre, men i realtid postade och filtrerade semesterbilder direkt på Instagram.

 

För annonsörer innebar uppköpet från början väldigt lite. Helt enkelt därför att 2012 var den professionaliserade marknadsföringen i sociala medier inte direkt big business. Den var helt enkelt helt och hållet baserad på viral effekt, täta uppdateringar om ingenting och en tämligen amatörmässigt innehållsproduktion som också till viss del var nyckeln till det som fungerade. Men det kom att se annorlunda ut…

 

2.Instagram släpper video

Redan 2013 släpptes möjligheten att ladda upp video som var 15 sekunder lång. Här är förhållande mellan påverkan på användare och annonsör i princip det motsatta, det hände inte jättemycket på användarsidan, som inte vändes upp och ner i och. med möjlighet att lägga upp video. Videon var inte heller lika högproducerad och stod inte ut i sin utformning jämfört med filtrerade stillbilder.

 

Men här någonstans fastnade en idé som det har varit väldigt svårt att få annonsörer att tycka annorledes om – nämligen att en video är producerad för Instagram per automatik om den bara är 15 sekunder lång. Och här uppstod också ett dilemma, eftersom engagement i form av likes och comments var mycket lägre på video. Annonsörer ville publicera rörligt material, men avstod eftersom man bara räknade likes och comments på resultatsidan . Man missade, något jag också vill mena fortfarande kvarstår som en faktor, nämligen att titta video OCKSÅ ÄR ENGAGEMENT. Inte bara det – det är bättre. I takt med att användare får en allt större distans till de konton man följer sjunker också engagement i form av likes och comments, men en view går bra. Jag menar – man gillar en kompis bröllopsbild för att man känner någon och man vill vara snäll, men incitamenten för att gilla Pepsi Max senaste reklamfilm är i princip obefintliga. Men det hajjade Instagram och slutade helt enkelt att redovisa likes på video. Något som borde fått fler att förstår att räkna engagement som likes, comments (och shares) hör dåtiden till.. Det borde vi helt enkelt ha lämnat i 2013….

 

3.Instagram släpper Stories

Man vågar nog påstå att Instagram var ett bra förvärv för Facebook, även om det svårt att sia om vilken effekt Instagram hade haft på Facebook som fristående plattform. Hur som helst så misslyckades Facebook med att förvärva Snapchat , men släppte istället en förvillande lik funktion som då var unik för Snapchat – nämligen Stories (2015). Och Stories förändrade i grunden vårt Instagramanvändande. I princip från dag ett. Inte bara genom att browsingen såg annorlunda ut där scrollande ersattes av ett browsande bland Stories som överlag kände mer här och nu, autentiska och snabbare att ta till sig än de långsamma bilderna i feeden.

 

Det som hände för annonsörerna, eller borde ha hänt, är nämligen oåterkalleliga förändringar i vad video är. Nu börjar landskapet likna det vi ser idag där formaten inte längre är en enkel sak utan måste formatanpassas redan i produktionen. Och då pratar jag inte om det mobiltelefonproducerade innehållet man först såg på både Facebook och Instagram utan jag menar lika mycket effort som i vilket annat content som helst. Man bara riktar efforten mot nya parametrar.

 

4.Instagram släpper Reels

Historien upprepar sig när Facebook inte (oklart om de försökt) köper TikTok utan direkt släpper en försvinnande lik replika av den funktion som kommit att bli TikToks signum (2020). Men även om det möjligen är lite tidigt att säga, så tror jag inte att Reels i sig kommer att förändra Instagram i grunden så som Stories gjorde. Men för annonsörer gäller det att vara vaksam hur människor konsumerar video. Det är så oerhört lättvindigt och utformat på ett sätt som i grunden gjort om vad storytelling är. Det är så kort att cliffnotes framstår som romaner i sig. Men nu gäller det att inte bli gubbig och tänka att det var bättre förr och nu köper vi en sån där grafittimålning på söder istället. Det kan man förvisso göra också, men glid hellre med. Producera för den formatrevolution som vi är mitt uppe i. Gör det med glädje och nyfikenhet. Producera inte med sämre kvalitet, men på ett annat sätt. Du behöver fler enskilda delar, inte efterklippta varianter av en tvåminutrare. Och du behöver kapa planeringstiden med minst hälften. Sommarkampanjen planerar vi inte nu, men jul – ja den ska ut snarast för sedan blir det dyrt. Det har gått 10 år med Instagram, mer än 15 med Facebook, det är dags att sluta gnälla och vara tvärtemot och omfamna att det här inte bara är lokal påverkan inne i plattformen, det påverkar hela vårt beteende.

 

Grattis då, Instagram! Förvånad att du inte själv försökt få mig att fira dig. Facebooks 10-årsfirande var mycket mer irriterande.

 

//