Är det Facebooks förtjänst att DN dominerar Stora Journalistpriset?

I morgon torsdag* klockan 11 får vi reda på vem som får Stora Journalistpriset i kategorin Årets Avslöjande. Dagens Nyheter står i år för två av tre nomineringar. Josefin Sköld är nominerad för artikeln ”Hon fick inte fylla fyra”, den fruktansvärda berättelsen om flickan som blev känd som Lilla Hjärtat. Kristoffer Örstadius och Mikael Delin är nominerade för artikeln ”Den falske officeren”, som visade att försvaret inte hade koll ens på sina egna medarbetare.

Men trots två av tre nominerade är det långtifrån säkert att DN kammar hem segern, motståndet i kategorin är minst sagt imponerande. Den tredje nominerade är Henrik Evertsson med avslöjandet ”Estonia – Fyndet som ändrar allt”, dokumentären på Dplay som fått stort internationellt genomslag.

Men även om filmen om Estonia vinner så är det självklart en stor framgång för DN att ha två nominerade till Årets Avslöjande. Inte minst om man lägger till att DN även var nominerade i kategorin Årets Berättare, genom Mikael Delin och Emma Bouvins reportage om superspridareventet i pandemins begynnelse med rubriken ”Känns som att vi var på coronans ground zero i Stockholm”.

Hur kan det komma sig att DN fått så många nomineringar just i år? Jag skulle vilja hävda att det inte är en slump,  jag skulle inte bli förvånad om man får lika många nomineringar nästa år. För två år sedan hade man också två nomineringar till Årets Avslöjande.

Som jag ser det så är förklaringen att DN bytte affärsmodell under 2010-talet. Paradoxalt nog är det Facebook och delvis Google som är förklaringen till att DN numera inte har så många TT-artiklar i tidningen – utan i stället har ett mycket stort fokus på researchtunga artiklar som ofta får breda ut sig över fyra, fem eller sex sidor i tidningen.

För bara åtta, nio år sedan var DN, precis som de flesta andra dagstidningar, helt inställda på att dagspressens framtid handlade om annonsförsäljning på nätet. Det var de här åren som kvällstidningarna fokuserade som mest på klickbeten och så småningom också startade viralsajter med namn som Omtalat och Lajkat.

Boken Balladen om Kalle Klick, skriven av Sebastian Mattsson beskriver jobbet på en sådan klickfabrik. Boken handlar om reportern Kalle som aldrig lämnar redaktionen och aldrig ringer ett samtal, men som leder klickligan varje dag med artiklar som Folkkär profil död i natt – så var hans sista timmar som visar sig handla om travhästen Wanton Pride.

Boken är självklart lika hårdvinklad som Kalles rubriker, men den ger en bild av hur mycket affärsmodellen betyder för journalistikens innehåll. Om intäkterna på ett medieföretag kommer helt från annonser så kommer också journalistiken anpassas till den modellen. Inte alls på det sättet som många icke-journalister tror, att medierna skriver positivt om annonsörerna. Men just på det sättet som Kalle Klick visar, att tjänar företaget bara pengar när läsarna klickar på rubriken så kommer rubriken att formuleras på ett sätt som får läsarna att klicka.

Även en annonsdriven medieverksamhet kan självklart få Stora Journalistpriset, det finns gott om exempel på det i historien. Men alla som läst löpsedlar från kvälls- och morgontidningar håller nog med om att affärsmodellen påverkar journalistikens inriktning.

Orsaken till att DN, SvD och många andra dagstidningar idag skriver helt andra rubriker och texter än klickfabrikerna är att den nya affärsmodellen handlar om att sälja prenumerationer. Och det som får läsarna att betala är helt andra artiklar än de som lockar till klick.

Det som hände i början av 10-talet var att Facebook började ta greppet om den traditionella annonsmarknaden i stora delar av världen. Och när de successivt tog över annonsmarknaden hamnade dagstidningarna i en kris som tvingade fram att man äntligen slutade att ge bort sitt innehåll gratis och istället började sälja prenumerationer på det digitala innehållet.

DN:s nya affärsmodell, att sälja journalistiken i digital förpackning till betalande prenumeranter, innebär att man idag noga analyserar vilka artiklar som får läsaren att bli prenumerant och att stanna som prenumerant. Händelsenyheter blir då ointressanta, de går att läsa överallt. Det viktiga blir istället artiklar som inte går att läsa i andra medier, gärna skrivna av reportrar med ett känt namn.

DN var först ut i denna omställning och har därför kommit längst. Det är därför de i dagsläget dominerar Stora Journalistpriset. Det lönar sig helt enkelt mycket bättre att skriva riktigt bra journalistik i stället för rubriker som slutar med orden du anar inte vad som hände sen.

*Uppdaterad. Jag skrev först att Årets Avslöjande skulle delas ut på onsdag, 18 november. Men där hade jag fel. Utdelningen av Årets Röst kom först och Årets Avslöjande utdelas först på torsdag 19 november.

******************

Men vem vinner dagens Stora Journalistpris? Klockan elva idag, tisdag, delas priset ut i klassen Årets Förnyare. Jag tippar att Emanuel Karlsten vinner för sin imponerande och Patreon-finansierade bevakning av coronapandemin. Vinner han så är det välförtjänst och extra roligt eftersom han ständigt argumenterar mot att tidningarna ska kräva betalt för sin journalistik. Han lever som han lär och publicerar allt han skriver helt öppet på sin blogg och ber istället om frivillig betalning. Hans framgång visar att det finns plats för flera affärsmodeller men också att det är viktigt att journalister engagerar sig i de kommersiella frågorna när medierna är i omvandling. Utan djup erfarenhet av  journalistik är det svårt att utveckla ett medieföretag idag.