När Örnsköldsvik var först med det digitala

När Örnsköldsvik var först med det digitala

I förra veckan gick jag in genom dörrarna till lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda för första gången på 37 år.

Tidningen ÖA huserar fortfarande i samma fastighet mitt i Örnsköldsvik som på 1980-talet. Men många andra verksamheter ryms numera i lokalerna.

Senast jag var där avslutade jag mitt första sommarvikariat som journalist. Då var ÖA Sveriges lönsammaste dagstidning. I dag jobbar det endast ett tiotal journalister på redaktionen, tidningen kommer bara ut fem dagar i veckan och delas inte längre ut på morgonen till prenumeranterna.

Jag besökte ÖA för att intervjua två tidigare chefredaktörer, Jerry Erixon och Lasse Nordström, som jag känner sedan sommaren 1983. Jag håller på att göra research till en bok om dagspressens utveckling och skulle prata med dem om den förändring som ÖA gått igenom de senaste decennierna.

Det är lätt att bli lite nedstämd över utvecklingen när man pratar om lokaltidningar. På 1980-talet hade över 90 procent av hushållen i Örnsköldsvik en prenumeration på ÖA. Då ägdes tidningen av Sundsvalls Tidning och de fast anställda fick vinstdelning varje år, ibland ett par extra månadslöner. Sedan såldes ÖA till Gefle Dagblad som blev MittMedia som såldes till Bonnier och blev Bonnier News Local. Talet om vinstdelning ligger nog rätt långt borta idag.

Men det som gör mig mer irriterad än nedstämd är alla som tror att de som styrt tidningarna inte sett utvecklingen komma. I samband med att jag lämnade ÖA 1983 blev Jerry Erixon chef för en ny verksamhet som ÖA startade tillsammans med sex andra lokaltidningar – Tele Data Utveckling, TDU. Idén var att producera nyheter online och att bygga upp en annonstjänst ungefär som den Blocket startade tretton år senare.

I Frankrike hade ett system som hette Minitel lanserats 1982 och i Sverige fanns planer på ett liknande system kallat Teleguide. Det franska televerket gav alla hushåll i Frankrike en terminal som kopplades till TVn och telenätet. Telefonkatalogen publicerades digitalt och folk kunde boka biljetter, köpa på postorder, hantera myndighetskontakter och läsa annonser via den lilla datorn.

I Sverige tog det för lång tid innan systemet kom igång och det konkurrerades ut av internet i början av 90-talet. Så TDU var för tidigt ute och tjänsten blev aldrig någon succé. Men min poäng är att alla visste redan på 80-talet att digitaliseringen skulle förändra tidningsmarknaden och att annonserna skulle bli digitala. Den förändring som drabbat dagspressen är därför helt självklar och inget som kunde undvikits om tidningarna bara hade hängt med i utvecklingen.

Första gången jag startade en webbsajt, det var på Dagens Medicin 1995 eller 1996, var jag övertygad om att papperstidningarna skulle vara borta inom fem år. Sedan dess har jag lärt mig att teknikförändringar alltid tar längre tid än man tror men att de oftast innebär mer genomgripande följder än man förutser. Och trots att jag funderat över mediernas digitalisering dagligen i över 35 år så upphör jag aldrig att förvånas över vilka vägar utvecklingen tar och vilka företag som kommer ut som vinnare.

Detta är också orsaken till att jag nu börjar blogga här på Dagens Media. Jag vill ha en plattform för att resonera om medieutvecklingen och vad förändringarna innebär för såväl läsare, tittare och lyssnare som för annonsörer, ägare och samhället i stort.

Jag hoppas därför att du som läser detta inte bara fortsätter att göra det, utan även skriver till anders@malmstenmedia.se när du har synpunkter och idéer.